Uppladdning

Jag laddar inte ner (olagligt, vad jag vet), inte heller laddar jag upp ngt olagligt (mig veterligen). Men jag laddar upp här, med Maiden ösandes på för fullt här i datorn, svart nagellack och ... var tusan är den gamla tröjan nu igen... Maiden... hm, de har en tendens att försvinna till någon annans garderob...

Vi kanske ses i kväll, på stadions gräsmatta!

Up the Irons!!!!

Nedräkning!!!

Inställd konsert i Spanien=semester i Stockholm... och bägge kvällstidningarna skriver om det.

Nu är det 2 minutes... nä, ett par dagar kvar, bara! På onsdag kväll kommer jag stå hes, svettig och lycklig på Stockholms stadions gräsmatta.

Enligt låtlistan här kommer det bli en kanonkonsert. Igen. Och vilken snygg scen.

Enda ororsmomentet är att de måste sluta spela kl 23... de kunde väl få hålla på till 2 minutes to midnight ändå?

Läs mer på officiella sajten.

Feministiska missuppfattningar

Många människor har åsikter om feminism i största allmänhet och (vissa) feminister i synnerhet. Feministiskt initiativ håller kongress i helgen och har i dag bestämt sig för att ställa upp i valet 2010 också.

Det tycker jag är bra. Jag hoppas det betyder att kampen för jämställdhet därmed går vidare och att den inte kommer att gå obemärkt förbi. Men det är en lång väg att gå. Väldigt lång, med tanke på de antifeministiska svängningarna - backlash - som kommer med jämna mellanrum. Vi är inne i en sån nu. På sätt och vis är det bra, för det är lättare att visa på det som är galet i en omvärld som visar sitt rätta jag, än i en omvärld där allas läppar bekänner sig till feminismen. (Men bara läpparna. Inte i handling.)

En av de viktigare sakerna jag tror att alla feminister faktiskt kan göra, rent praktiskt, är att tålmodigt och sakligt punktera de där missuppfattningarna som folk i största allmänhet och antifeministiska typer i synnerhet har. De är rätt många och förekommer lite då och då i framförallt tabloidpressen och i könsrollskramarens fikarum, så jag kommer inte kunna räkna upp dem alla.

1. Män är djur.
Uttrycket har felaktigt tillskrivits feminister och feminism sedan Könskrigets kreativa klippning. Fast det är inte feminister som säger till tjejer att inte ha utmanande klädsel, inte gå hem ensamma, inte följa med okända män hem, inte sola topless, inte bära bylsiga kläder osv. för i så fall utsätter de sig för risken att råka ut för en man, som ju alla vet inte kan hålla på sina djuriska drifter utan omedelbums kommer våldta henne. Tvärtom hävdar feminister att kvinnorocksså är människor och ska kunna röra sig precis lika fritt som män, oavsett klädsel och annat ovidkommande. (På ett rent biologiskt plan är vi förstås djur både kvinnor och män; å andra sidan är vår art "människa". Kan eventuellt leda till en rödvinsfilosofisk diskussion någon sen natt?)

2. Alla människor ska vara likadana.
Nej, likhetsfeminism eller demonterande av könsrollerna innebär inte att alla människor ska vara likadana. Tvärtom, det innebär att alla människor ska få vara sig själva, utan att behöva begränsas av snäva könsroller. Tänk den lille gossen på dagis, som vill klä ut sig till fin dam, ballerina och som älskar rosa. Säg den vuxen som inte får hjärtat i halsgropen och undrar om han är normal? I en likhetsfeministisk värld, där könsrollerna inte begränsar oss, höjer ingen på ögonbrynen över den lille gossens sysselsättning utan uppmuntrar honom att göra det han vill. I dag begränsas vi - antingen är vi kvinnor eller så är vi män. Vi är inte människor.

3. Feministerna lägger så stor vikt vid kön, att de missar målet att behandla alla jämlikt.
Ja, många feminister påvisar vilka skillnader som faktiskt existerar i dag, skillnader som inte borde ha med könet att göra. Synliggörande är en väldigt viktig del i förståelsen och motarbetandet av ojämställdheten. Det är i sig ojämlikt att i dag behandla alla "likadant" eller som endera av könen, eftersom män och kvinnor i dag (fortfarande) ges olika förutsättningar - redan som baby. Att "behandla alla som individer" låter väldigt bra, men är svårare i praktiken. För att kunna göra det, krävs att den som vill behandla alla som individer verkligen är medveten om vad vi i dag lägger in i könsetiketterna. Synliggörandet av normerna, av könsmaktsordningen, är det första att göra för att kunna göra något åt det.

4. Feministerna lägger stor vikt vid småsaker.
Ja, läser du bara vanliga dagstidningar är det lätt att tro det. Men det är inte särskilt säljande eller kanske ens en nyhet att kvinnojourer arbetar för misshandlade kvinnor, osv. Ibland finns det poänger med att ifrågasätta invanda gamla normer och symboler, som det i dagarna i tabloidpressen omskrivna "kvinnliga" trafikmärket för övergångsställen. Frågan kan tyckas banal, visst, för i Afrika svälter minsann barnen ihjäl! Jomen eller hur? Och i Sverige gömmer sig många kvinnor för att de inte ska bli ihjälslagna av sin (f.d.?) partner; de gömmer sig med hjälp av hjältarna på kvinnojourerna.

På jämställdhetsfronten har det faktiskt skett en del förändringar i Sverige på inte särskilt lång tid. Kvinnor är myndiga, har rätt att äga mark; kvinnor har rätt att arbeta, i alla yrken dessutom; kvinnor har tillträde till universitet, riksdag, regering och kyrkan; kvinnor har rätt att behålla jobbet trots att de blir gravida. Men vi är inte framme än. Fler förändringar behövs. Jag ser fram emot dem.

I-landsproblem

Ja jag vet, rubriken är en floskel men den beskriver dagens ämne rätt bra.

Mitt hår behöver färgas eller intensivtonas då och då. (JO det gör det, det var i-landsproblem det gällde eller hur?) Jag brukar hitta rätt okej färger i mataffären, jag menar - varför gå till frisören för något som ändå blir jättefult när det växer ut? Ja det är förstås därför jag föredrar toning - det tvättas ur innan det vuxit ut och ser fult och konstigt ut.

Vad är problemet då? Jo. Modets växlingar. Utbudet har ändrats, det verkar som om min favoritfärg inte är modern längre. Jag hittar den inte. Letar och letar, men nej - färgen finns helt enkelt inte!

Kanske letar jag på fel ställe. Eller så har de helt enkelt tagit ut den ur sortimentet. Eller så är det någon som tycker att alla ska förnya sig med jämna mellanrum och pröva nya moderna färger. (Skit samma om den är jätteful, den är modern!)

Men det vill inte jag. Jag vill ha den där färgen som är så himla snygg i mitt hår, som gör det riktigt färgglittrande i solskenet. (Som döljer silverglittret, men det kan jag ju inte skriva.)

Vid en viss ålder går det inte längre att färga håret blåsvart (Svart Tulpan, ni vet), eller illande lila, utan att det ser alldeles utomordentligt löjligt ut. Jag vill inte ha de färgerna för övrigt, de ger mitt ansikte en alldeles för blekröd ton. (Surt sa räven om rönnbär?) Jag vill ha lite mer röd-koppar-djupmörkt.

Nåväl, jag lyckades till slut hitta något som jag tror är rätt färg. Tyvärr tror jag inte jag lyckats. Löddret var oroväckande lilatonat.

En annan grej när jag ändå är inne på det. Varför måste de ha så läskigt "blommiga" parfymer i hårfärgningen?

Som sagt, I-landsproblem.

Mode och sport

En fotbollsmatch böljar fram och tillbaka, spelare springer över planen. Lagens tröjor i olika färger bidrar till att en match blir som ett skådespel, en slags performancekonst, där spelare blandas, sorteras, blandas och sorteras om och om igen, beroende på vad som sker i spelet; ackompanjerat av en svartvit boll samt domare och linjemän.

Matchkläderna är lika fast olika. Karaktäristiska för varje lag, olika hemma och borta. Genom åren har de följt med modets växlingar och den textiltekniska utvecklingen. 70-talets polisonger matchades av tröjor med cm-breda linningar i avvikande färg runt hals och ärmar och riktigt flaxiga kortbyxor. 80-talets fotboll handlar såklart om Maradona. Maradona, Maradona, Maradona. Under 90-talet skulle Sveriges herrlandslag gräva guld i USA, men fick nöja sig (*host*) med brons. Då var vi stolta över de blågula gossarna; Limpar och gänget.

Dagens fotbollskläder är något flaxigare och liksom glansigare. De är säkert jättepraktiska; släpper igenom vatten och är lätta att tvätta rent.

Fotbollskläder är dock inte särskilt snygga och är väldigt opraktiska vintertid. De långa strumporna kan dock med fördel bäras vintertid. Mer praktiska modetips finns på den här alldeles fantastiskt bra Alternativa modebloggen!

Tveeggat

Den här vintern har varit mild, minst sagt. Oslaskig, snöfri, barmark. Ärligt talat tycker jag det är rätt skönt. Normalt sett brukar i alla fall jag vara riktigt, riktigt trött på mörkret, kylan och snön/snöslasket så här års.


En del säger att det beror på klimatförändringar. Ja, det gör det nog. Men en del säger att klimatförändringarna beror på vårt västerländska överflöd. Förmodligen är det så. Jag försöker som sagt var dra mitt strå till stacken och vara så miljövänlig och klimatvänlig som möjligt.

Men det är tveeggat. Jag gillar inte snöslask.

Tillbakablick

Så mycket har förändrats. Tiden går fort. "Utvecklingen" går fort. "Hjulen snurrar snabbare". Alltså det händer mycket, just nu för mig. För att förstå hur fort det går och hur mycket som hänt, tittar jag ibland tillbaka på de videosnuttar som finns på nätet (tack Utvecklingen!), med mina dåvarande (och ibland nuvarande eller nytillkomna) musikfavoriter. Musik har alltid haft en stor plats i mitt liv. Jag kan minnas saker, plötsligt, när jag hör en viss låt eller ett visst musikstycke. Jag kan känna lukter, smaker, se personer som jag inte visste att jag mindes. Komma ihåg politiska skeenden, tankar och oro för framtiden som fanns då.

1983 var ett år som betydde mycket förändring för mig. Jag bytte skola, bytte klass, bytte umgänge, öppnade för nya intryck. 1983 såg Bono ut så här. En av de stora sångerna för mig det året var Sunday Bloody Sunday. Musikaliskt upptäckte jag dock något för mig helt nytt. The Cure. Dittills hade jag mest lyssnat på Trackslistepop som visserligen innehåller pärlor som Eurythmics och David Bowie, men också mycket slit-och-släng-musik och one-hit-wonders som jag inte ens minns melodin till. (Nu när jag letar igenom YouTube efter videos från den tiden, slår det mig för övrigt att Robert Smith i den här viden och Johnny Depp som Edward Scissorhands har vissa gemensamma nämnare.)

Det året hände en hel del, enligt Wikipedia. Här är några saker jag också minns. Greenpeace försökte stoppa kärnavfall från Ringhals. Ebba Grön meddelade att de la av, liksom Björn Borg. Bomber i Beirut (Amerikanska ambassaden) och i Paris (Orly-flygplatsen). Ubåtskränkningarna fortsätter. Löntagarfonder, 4 oktober, Ola Ullsten, Ove Rainer. Stora strömavbrott under mellandagarna.

Tiden går. Så länge sen. Undrar vad framtiden har i sitt sköte?

Pakistan - jämställdare än Sverige

Ja, faktiskt, på en punkt är Pakistan jämställdare än Sverige. Där har nämligen en kvinna varit premiärminister. I går dödades hon i ett attentat, tydligt riktat mot henne och demokratin, eftersom det varit valrörelse och hon förmodligen skulle vunnit över den militärledning som landet nu har. Och ungefär där slutar väl jämförelsen med Sverige.

Att Sverige ännu inte haft en kvinna som statsminister är pinsamt. För vi brukar utses till "världens mest jämställda land" då och då. Ibland får Norge den titeln, ibland Finland. Men båda dessa länder har haft kvinnor som statsöverhuvuden. Senast Sverige hade det, rymde hon iväg från makten till Rom och omvände sig till katolik. Ja just det, drottning Kristina. På 1600-talet. Sedan dess har det varit män som skrivit Sveriges historia. Det närmaste en kvinna har kommit makten, var Talman Birgitta Dahl. Alltså Riksdagens ordförande, den som är kungens ställföreträdare där och som fördelar ordet och har till uppgift att föreslå regeringsbildning.

Titeln "världens mest jämställda land" betyder inte att landet är jämställt på alla punkter. Men vi kanske tror det, vi i Sverige. Tills vi slår i glastaket eller på annat sätt begränsas på grund av att vi inte är män.

Ge aldrig upp.

Jo, det är sant, trägen vinner. Här kommer jag att vara i juli 2008. Lycklig. Flera gånger trodde jag att det var lönlöst, att webbläsaren kraschat för många gånger så det fåtal platser som fanns kvar på ticnet var borta. Men jag fick tag på biljetter och kommer äntligen att få se den omtalade egyptiska scenen. Hoppas jag.

Maiden är kärlek.

Det var bättre förr

Jag var bättre förr. Texterna i bloggen var mer välformulerade, mer eftertänksamma.

Nu har jag fått bråttom, hinner inte redigera och orkar inte formulera mig som förut. Men jag måste få ut de där tankarna som snurrar runt, tumlar om inuti mitt huvud. När de kommer ut, ner i tangentbordet, in i datorn, ut på skärmen, tar de med sig andra tankar som jag inte visste fanns där.

Jag måste skriva. Det har blivit ett behov hos mig. De där andra tankarna måste in i mitt medvetande för att kunna bearbetas. En gång i tiden bearbetade jag genom att teckna och måla. Jag har ersatt det med skrivande. Kanske är jag lite rädd för att ta upp tecknandet igen? En bild säger ju mer än tusen ord. Och det vill jag inte.

Pendel eller cykel eller vad?

En del förändringar kommer tillbaka, går som i cykler. Eller kanske pendlar förändringarna mellan två ytterligheter?

Modetrender och musikinfluenser har jag tagit upp. Politiska strömningar är också såna förändringar. De där kanske skenbara förändringarna. Politik är att vilja förändra (ja, även värdekonservativa vill förändra och gå bakåt i tiden). Men skenbara? Mjo, kanske är politiska förändringar skenbara. Inte alla, dock. Berlinmurens fall var en del av slutet för Östtyskland och början till Förbundsrepubliken Tyskland, som är dess fullständiga namn. Stor-Tyskland har funnits förut, så där är förändringen egentligen en pendel eller cykel. Fast Östtyskland får vi nog inte se igen.

Feminism har de senaste åren varit väldigt trendigt, hett och "inne". Alla politiska partier med kappvändarsjälvaktning (ja det är en självemotsägelse!) kallade sig feministiska, alla politiker som ville räknas kallade sig feminister. Till och med dåvarande statsminister Persson. Men att kalla sig feminist i tider då feminism är hett, fräscht och trendigt, är inte särskilt svårt. Det visade sig att det var svårare att faktiskt vara feministisk på riktigt. För... hur skulle väljarna ta det egentligen? Den som skrapar lite på ytan hittar förslag om individualiserad/kvoterad föräldraförsäkring, stöd till kvinnojourers arbete och annat som inte handlar om mäns villkor och mäns vardag. Och det går väl inte ihop, väl. Det blir ju sakfrågor, om det handlar om andra än män.

Att Feministiskt initiativ beslutade att ställa upp i valet var en politisk miss, tror jag. För plötsligt det legitimt att inte kalla sig feminist - att profilera sig mot F! och att "ta avstånd" från allt vad feminism heter. Tyvärr uteblev "miljöparti-effekten" den här gången. Jag tror F!:s företrädare hade hoppats på en liknande effekt som när miljöfrågorna tog riksdagen med storm i slutet på 80-talet.

Det goda i det hela, är att det nu börjar utkristalliseras vilka i riksdagen och på andra ställen som är feminister, agerar feministiskt och inte bara vänder kappan efter vinden. Nu, i backlashens motvind, börjar den feministiska kampen på riktigt.

Diskussionsdödare

För den som vill, är det lätt att avväpna och till sist döda feministisk diskussion med hjälp av några enkla fulknep. Här är LISTAN, steg för steg, hur du kan göra för att förenkla livet under förespegling att du är feminist.

(Den här listan går såklart att använda för den som vill se igenom fulknepen också, för att förebygga att feministisk diskussion helt dör. Det är därför jag lägger upp den här.)

1. Ta fördomarna om feminister på fullt allvar, alltså att feminister är manshatare, sexhatare, fula och konspiratoriska. Förutom du förstås - du ska ju ge feminismen "ett annat perspektiv".

2. Förutsätt att alla andra feminister är marginal-feminister. Kalla dem därför "radikalfeminister" i form av ett skällsord. "Tokfeminister" fungerar lika bra. På det sättet slipper du stå till svars för lite mer obekväma sanningar. (För den som vill veta vad radikalfeminism verkligen är, rekommenderas en titt på wikipedia eller hos tjejjouren i Falun.)

3. Ge dig nu in i diskussioner med de grundläggande utgångspunkterna i minnet. Använd följande argumentationsteknik, oavsett vad diskussionen från början handlade om:
a) - påpeka att du minsann aldrig upplevt det/sett det/gör så/tänker så/etc. och att alla andra därför har fel
b) - leta efter passager i andras diskussion som du kan misstolka, ju värre desto bättre för dig, eftersom du tar ut just den passagen och med en lång och invecklad harang bevisar att det du misstolkat är helt uppåt väggarna (och varför skulle det inte vara det - du har ju totalt misstolkat det)
c) - varje gång någon försöker problematisera mansrollen/porr/prostitution, ska du genast kontra med att kalla den/dem manshatare/sexhatare/ha förmyndarmentalitet
d) - kör stenhårt med "guilt by association", genom att smutskasta kända feminister med kvällstidningsargumentation
e) - låtsas som du inte förstår någonting, när feminister ställer dig till svars för att utarma debatten eller diskussionen - du har ju bara "infört ett nytt perspektiv" och "gett en annan bild" för "helheten"
f) - anklaga "femininsmen" för att inte inkludera män på ett tillräckligt aptitligt sätt, alltså att sluta vara så manshatande och anklagande mot män (se punkt 1)
g) - se aldrig, aldrig dig själv från ett utifrån-perspektiv utan förutsätt att eftersom du valt att klassificera dig som feminist, lever du helt perfekt och är helt fri från fördomar och gamla sunkiga könsrollsmönster (det är bara De Andra som är såna, ju)
h) - påpeka alltid andras fel, fördomar och gamla sunkiga könsrollsmönster
i) - gör dig dum, så slipper du förstå vad andra menar, egentligen.

4. Upprepa punkt 3 så ofta du kan och gör det helst i väldigt långa och högtravande utläggningar så folk tröttnar. De kommer då att sluta debattera och diskutera med dig. Förmodligen för att de finner det meningslöst, men du har ju nått ditt mål - att döda diskussionen.

För den som vill ta det hela ett steg längre, går det bra att sluta infiltrera feminismen och i stället kalla sig antifeminist. Innebörden sägs vara "jämställdhet - inte feminism", men ingen har till dags dato kunnat förklara vad antifeministerna vill, egentligen. Förutom att behålla status quo i könsrollssamhället, förstås. Och det är säkert jättebekvämt för den som är priviligerad där. Men den enda innebörden är förstås att vara emot feminism. Anti feminism. Och jag ser faktiskt ingen som helst skillnad på en "wannabe"-feminist som tillämpar listans punkter och en antifeminist.

Nä, jag anser inte att jag är antifeminist.

Snarare radikalfeminist. I ordets sanna bemärkelse.

Nostalgisk?

Märker att jag hänvisar till 80-talet väldigt mycket nu, i mina bloggposter. Kanske är det ett ålderstecken.

Eller så är jag glad över att äntligen vara inne igen. Retro, typ.

Med 80-talet i det 21:a århundradet

På drygt 20 år hinner det hända så mycket. Dels kommer såklart en hel del hårstrån att bli grå och rynkorna fler, men bortsett från det förändras världen.

En ambition jag hade med den här bloggen från början, var att observera och betrakta förändringar. Efter ett tag insåg jag att många av förändringarna faktiskt inte är förändringar. De är i stället cykliska. Musik och mode är ett sånt fenomen. Som 80-talet. Vi som var ungdomar och barn då, har *ehrrrm* vissa minnen av ceriserosa ögonskugga och tuperat pudelpermanentat hår, axelvaddar och synthpop. Eller hårdrock.

Under 80-talet förändrades min musiksmak. Jag var popsynthare (nej, inte hard core synthare - popsynthare) och gillade band som Yazzoo, Eurythmics, Thompson Twins och Spandau Ballet. Och fullkomligt älskade Jean Michel Jarre. Synthpopen förändrades under senare delen av 80-talet och och början av 90-talet. Musiken blev mer utstuderad, teknisk och kommersialiserad. Tråkigare. Det var väl ungefär då som jag helt gick över till hårdrock. Metallicas svarta album gjorde sitt till, även om Def Leppard och Iron Maiden gjort förjobbet, så att säga.

Jo, jag lyssnade en del på hårdrock även mitt i värsta synthpop-perioden. Men det skulle jag knappast erkänt inför de hårdaste syntharna på skolan - hårdrock vs. synth var väl 80-talets musikduell à la Elvis vs. Tommy Steele. (Som sagt, allt upprepas.) Och jo, jag hade synthlugg ett tag. Syntetiskt vinröd.

Nej, jag "bekände" mig inte till någondera sidan. Jag var däremot rätt experimenterande i klädsel och sminkning, men vem var inte det, då, liksom.

Nu experimenterar jag inte lika mycket längre, kanske för att det jag ser på högstadie- och gymnasieungdomarna i dag, är rätt mycket upprepning av det jag själv hade på mig och såg på andra: nätstrumpor, nitbälten, svart/vitt i rutor, cerise. Jag saknar inte axelvaddarna, däremot byxor med hög midja och mycket benvidd upptill. De var mycket bekvämare. Nu läste jag nånstans att breda bälten är på ingång. Igen. Dags att rota i garderoben.

Jag saknar däremot en del av synthpopens och hårdrockens gender-bender och androgynitet. Kanske kommer även den pendeln att svänga, så vi får större frihetsgrader i modet att våga tänja gränser? För som det är nu och har varit ett tag, tycker jag det är lite väl mycket Kvinnliga Kvinnor och Manliga Män och inget däremellan. Enahanda. Jag vi ha mer valfrihet än så.

Länkar här till ett par exempel på 80-talets musikaliska gender-bender och androgynitet. Håll till godo.

Bildad?

Andra har så snygga bloggar, med bilder och grejs i inläggen.

Jag har inte några bra bilder att stoppa in i mina inlägg.

Så jag googlar i stället, om jag vill hitta en illustration till det jag skriver. I bästa fall leder länken till en intressant artikel, men för det mesta är det en bild och i något fall en YouTube-video.

I dag tänker jag länka till en sida med en fantastiskt bra artist. Läs på sidan, lyssna på exemplen, njut av musiken och låt budskapet gå in.

Rubriksättning

Jag har tidigare ondgjort mig över kvällstidningsrubrikerna i samband med Melodifestivalsomgångarna och tyckt att de är så förutsägbara. (Det tycker jag för övrigt fortfarande, eftersom de garanterat kommer innehålla ett eller flera av orden SEX, CHOCK, NAKEN, KUPP i värsta krigstypsnitten.)

När jag läser mitt förra blogginlägg, inser jag att jag lärt mig en sak. Sätt inte rubriken först, sätt den sist. En bättre rubrik på förra inlägget hade varit "Högervridet".

Men så här är det, så här funkar jag; jag har en idé eller en tanke som måste ut ur hjärnan och in i bloggen. Temat är klart, rubriken är alltså klar. Trodde jag. För medan jag skriver, kommer ibland andra tankar och knackar på. Det blir så, när tankarna har formulerats i ord på skärmen framför mig. Då ser jag plöstligt samband som hänger ihop på ett annat sätt än jag först trodde.

Undrar just om jag inte ska ändra rubriken på det här inlägget. "Rubriksättare" är inte riktigt rätt, det bör vara "Rubriksättning".

Ja, jag ändrar. Tror jag. Om jag inte ändrar mig.

Att vara eller icke vara, det är frågan

Ingen plockar av bordet efter middagen.
Ingen tar hand om de blöta handdukarna efter badet.
Ingen vattnar blommorna.
Ingen sorterar ut gamla dagstidningar till återvinningen.
Ingen ställer undan skorna i hallen så det går att komma fram.

Jag plockar av bordet.
Jag tar hand om de blöta handdukarna.
Jag vattnar.
Jag sorterar.
Jag ställer undan.

Jag är ingen.
Jag är.
Jag.

Rädda världen. Nu.

Just nu pågår tv-sändningar från flera av jordens stora städer, tv-sändningar som visas i många länder. Live Earth - livemusik med många av världens absolut största pop- och rockartister. Metallica har nyss visats på SVT. James Hetfield har fått grått skägg och Lars Ulrichs hårfäste återfinns rätt långt upp. Hetfield har klippt av sig håret och bandet är inne på ännu en basist. De ser inte längre ut som arga 20-åringar, men låter ibland så (tack och lov).

Första långtv-sändningen med massor av bra musik såg jag för över 20 år sen. Det var Live Aid - skapad på initiativ av numer adlade popmusikern Bob Geldof för att stoppa svälten i Afrika. De drog in massor av pengar dels på Live Aid, dels på kändis-täta låten Do they know its christmas. Pengarna gick faktiskt till hjälpsändningar med förnödenheter, det visade de på tv lite senare det året. 1985.

I Afrika svälter fortfarande människor i alldeles för stor omfattning. Det blir inte bättre av att miljön förstörs både i Afrika och över resten av världen. Live Earth gör kanske att några människor till börjar inse att vi inte kan fortsätta så här. Varken med krig, svält eller miljöförstöring. Vi måste dela resurserna med våra systrar och bröder över hela jorden. Inte slåss om dem. Snacka om förändring värd att blogga om.

Regndroppar eller hällregn

I Sverige regnar det på sommaren. I en del landsändar regnar det på vintern också, medan det i andra landsändar snöar den årstiden.

Sommarregn är mjuka, blöta och ljumna. De går över ganska snabbt och sen luktar trädgården fräscht och asfalten luktar så där som bara blöt asfalt kan göra. Solen tittar fram igen med sin värme.

Hällregn kommer också på sommaren. De går inte över lika snabbt, är inte alls mjuka eller ljumna men väldigt, väldigt blöta. Ofta blåser det när hällregnen kommer, molnen ligger regntunga långt nere, nästan vid trädtopparna känns det som.

Nu hällregnar det i södra Sverige. I Danmark också. På Roskildefestivalens leriga åkrar är det rejäla pölar, så rejäla att sjukvårdspersonal på festivalen varnar för drunkningsrisk och uppmanar festivalbesökarna att ta hand om varandra. Det är en uppmaning som borde ges oftare, hela tiden, inte bara i ett sönderregnat Roskilde.

En del påstår tvärsäkert att hällregnen beror på klimatförändringar på grund av mänsklig aktivitet som att flyga flygplan och elda med bergolja. Ja, de har kanske rätt. Klimatet förändras över tiden, mer eller mindre snabbt. Vi människor är effektiva på att anpassa oss och hitta nya sätt att förbättra för oss själva och för vissa valda delar av naturen. Som vackra skogsområden eller unika sjöar. Men inte för gråsuggor, rådjur eller maskrosor. Jo, om de var ovanliga kanske. I "En levande själ" av P C Jersild ser huvudpersonen vid ett tillfälle en kråka - något som är ovanligt i den rätt mörka framtidsskildringen - och beskriver sin glädje över att ha sett den. Det där har suttit kvar som en tanke hos mig, sedan jag läste boken för första gången någon gång i början på 80-talet. Kanske är det en av orsakerna till att jag fortfarande bryr mig.

Jag vet inte om det regnar så mycket nu för att vi har åkt så mycket flygplan i ozonskiktet eller om vi lägger märke till det för att Internet gör att nyheter färdas så oerhört mycket snabbare till så många fler nuförtiden. Men jag bryr mig. Här, på DN:s sidor om klimatet, finns massor av information och tips på vad just du kan göra för att minska eventuell klimatpåverkan. Där finns länk till en internetfunktion för att räkna ut koldioxidutsläppen vid bilresor, jobbresor, duschande eller flygresor, på ClimateCare.

Men, i det stora hela - vem bryr sig? Vi kommer ju i alla fall att dö och jorden gå under och det lilla jag kan göra...

Jag bryr mig. Gör du?

Blogg = gnäll?

Ibland undrar jag om jag bara skriver i bloggen när jag vill klaga på något. Och jo, det gör jag nog. Min målsättning var att visa på förändringar, att saker och ting inte är statiska, att alla förändras över tiden. Många förändringar är bra. Dem skriver jag om ibland. Men det är de dåliga förändringarna jag gnäller över. Som det där med att göra dåliga covers. Kunde jag inte ha skrivit om bra covers i stället? Jovisst. Jag kan skriva en fem-i-topp-lista precis som den där killen gjorde i Hi Fidelity (och ja, boken är bättre än filmen). Här är den, just nu ser det ut så här:

5. Mustang Sally - Wilson Pickett
4. Hey Joe - Jimi Hendrix
3. Proud Mary - Ike & Tina Turner
2. Gimme shelter - patti smith
1. Whiskey in the jar - Metallica

Fast frågar du mig i höst, ser listan säkert annorlunda ut. Jag tycker det är rätt meningslöst med såna där listor. Allt förändras ju. Men inte mycket är helt nytt.

*redigerar redan (kl. 11:17 den 1 juli 2007) för jag kom på en till låt som måste ligga på listan. Jolene - White Stripes.