Tips för den som vandrar i mörkret

Trots den fantastiska sommaren och de underbart ljusa nätterna, känns det alltför ofta som om jag vandrar i mörkret. Det mörker som följer i svallvågorna av förra riksdagsvalet, av de ohyggligt onda gärningar som utförs och har utförts av män som hatar kvinnor och andra människor, av allt krigande och svält i världen.

Men där finns ljuspunkter. Några tips:

Sommar i P1 med Maria Sveland. Här hittar du podprogrammet. Välgörande bland alla självuppfyllda sommarpratande "framgångs"män.

Blogg av Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny. Säger många bra saker, för den som vågar titta med båda ögonen på sin omgivning och på sig själv. Välgörande!

Smultron! Sommarvarma smultron, i en dikeskant nära dig. :)

Uppmuntran?

Alltså, jag har en hel massa bitterfittiga och cyniska höstdystervåta tankar om S.C.U.M. på TURteatern. Om hur genomskinligt det är, att samma röster som högljutt skriker C E N S U U U U R när de inte får spy kvinnohat överallt på internet, vill hindra skolelever från att se föreställningen, vars syfte är att sätta igång en diskussion.

Så jag tröstar mig med YouTube, hoppar mellan saker och ting. Här, en ocensurerad version från Förr I Tiden, när MTV visade musikvideos och inte dokusåpor:

http://www.youtube.com/watch?v=aLGbXHc-Ce0&feature=related

(Nu har jag glömt hur jag gjorde för att bädda in en videolänk.)

Uppdatering

Alltså, jag är helt slut. Trött som få. Det är en ofattbar tur att november inte är så novembrig; jag har sett solsken flera gånger den här hösten.

Men energin är ändå inte tillbaka. Det är en förändring jag inte gillar. Eller - det är en brist på förändring jag inte gillar.

Sådärja!

Nu har jag fullgjort min plikt som myndig medborgare. Om du inte har gjort det, iväg med dig och gör det nu. Det är en rättighet som är tämligen unik i världen; alla myndiga medborgare har rösträtt. Vi behöver inte registrera oss i förväg, vi har rätt att rösta på vilket parti vi vill, vi har rätt att uttrycka vår åsikt utan att bli mördade för den.

Gå och rösta.

Raining... rain

Det öste ner regn (inte blod, trots Slayers närvaro), mest under Iggy and the Stooges och Alice Cooper. Mötely fick sig en dusch också. Men sen höll sig vädergudarna i skinnet. Lagom tills Maiden gick på, såg vi himlen också. Happy birthday, Bruce! Sen började åskvädret. Värsta åskan i år, värsta ösregnet i år. Vi gick i lervälling. Jag är stel i dag. Men lycklig. Det är nog Maiden som är vädergudarna.

Vi är bara människor

Jag saknar John Lennon. "Imagine":

Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace

Säger väl allt, egentligen.

Tänk dig en värd utan gränser/länder
Tänk dig en värld utan religioner
Inget att döda eller dö för - tänk dig alla människor i en värld där det är fred

Jag blir mer och mer övertygad om att ifall religion och nationalitet vore oviktigt, så skulle det finnas mycket, mycket större chanser till en fredlig värld där människor håller ihop för att de är människor - inte för att de tillhör samma nationalitet, nation, religion, religionsgren, "etnicitet" (vad nu det är).

Därifrån är steget ganska kort till att även räkna kvinnor som människor. En sådan värld, där alla människor på riktigt är lika mycket värda, det drömmer jag om.

Världen behöver fler som du, John.

Religion är ondskans fader

Under dagen har jag försökt följa och förstå vad som händer i Israel just nu, med fredskonvojen som skulle se till att människor i Gaza får lite förnödenheter eftersom Israel har sagt ifrån att de inte ska ha några på grund av att de skickar raketer mot Israel, vilket de gör för att Israel inte låter palestinerna bo där världen har kommit överens om att palestinierna ska få bo, eftersom det är i Palestina som israelerna ska få bo eftersom världen har kommit överens om att israelerna ska få bo där eftersom de inte haft något eget land på jättelänge. Typ. (Synd bara att det redan bodde ett gäng där, sedan länge.)

Vad det egentligen handlar om vet väl knappt de inblandade själva. Vad de skyller på, är däremot religionen. Israelerna tror på en gud, som genom några profeter talat om vad han tänker göra. Han tänker skicka en Frälsare till dem. Nej, det har inte kommit någon frälsare än enligt dem. Palestinierna tror också på en gud. Ja, det är nog samma i grund och botten, men palestinierna anser att den där frälsaren liksom är överspelad och att det för sisådär ett och ett halvt årtusende sedan kom en Profet som talade om hur människorna ska leva. (En del andra som tror på den där profeten tycker att han sagt att kvinnor ska hålla käften och inte visa sig för män och att alla som raljerar över Profeten är hemska kättare som ska brinna i Gehenna eller nåt. Typ.) I västvärlden tror många också på en gud, förmodligen samma en som de andra. Fast de tror att Frälsaren kom för typ tvåtusen år sen och att han ska återuppstå, även om alla inte är överens om hur, när och varför eller hur, när och varför han och hans mor ska tillbes.

Förutom de här förvirrade religionerna med en gud och ett antal mer eller mindre vise män som talar om hur folk ska leva, tänka och tycka, finns andra varianter med några fler gudar och gudinnor. Återigen andra varianter har mer andliga saker för sig och inte direkt gudar (även om det är en eller flera vise män som säger saker om hur när och varför, i princip).

För mig är religion verkligen roten till mycket ondska. Gemensamt för alla trosinriktningar, är att människor slutar tänka själva och tror på övernaturliga saker. Att de slutar tro på sig själva och sin egen förmåga att skilja rätt från fel och slutar tro att de är värda något bra i detta liv. Hos oss som är uppvuxna i en lutheransk kristen anda (jodå, den finns med oss i hela vårt kulturella arv här i Sverige, oavsett vi gillar det eller inte), finns ett stråk av ständigt dåligt samvete.

Men det är fel. Vi människor har bara det här livet, såvitt vi vet. Ta vara på det och lev det. Jag önskar att alla människor får göra det, utan att andra lägger sig i hur och när och varför. Det är ett av skälen till att jag är feminist.

Redigerat: jo, jag glömde ju att länka den här gamla raringen.

The last in line

R.I.P.
Ronnie James Dio klarade inte kampen mot cancern.
Nu är jag ledsen.

Uppdatering 18/5:
SvD har ett quiz om Dio (heja, jätteseriösawannabetidningen har ingen som kan skriva om honom?!)
DN om Dio (nåja, andra tidningen skriver inte så mycket heller, läs kommentarerna i stället)
Här är faktiskt kvällspressen bäst:
Martin Carlsson i Expressen vet vad han skriver om.

Jag är fortfarande ledsen.

Mycket nu

Det är så mycket nu. Mycket som jag skulle vilja skriva om.

Och så behöver jag uppdatera länklistan igen, en del har ju fått för sig att börja blogga igen. *vinkar till Klokbok*

Jag återkommer sen. Nån gång mellan hägg och syren kanske? Nä, tidigare hoppas jag.

Lyft varandra, höj våra röster

Slagord får saker att verka så enkla. Och nog försöker flera lyfta varandra, stärka varandra, höja våra röster för att höras. Jag har skrivit om det tidigare, tror jag. Bloggar jag gillar att läsa. Kolla länklistan för bloggar här till höger.

Men vad är det egentligen som händer när vi försöker lyfta fram varandra i ett större perspektiv? Jag tänker på såna saker som tidningar, tv, gammelmedia. Sånt som "räknas" i Den Stora Världen därute, IRL. Blir vi inte ständigt marginaliserade och tillbakaputtade; får vara med liksom på nåder och ställda i Ett Särskilt Hörn, en Piedestal nästan?

Som Wendela, en så kallad "kvinnobilaga" till en kvällstidning. Ååååkeeeeejjjjjj? En "kvinnobilaga". Bilaga för Quinnor, kantänka. Samma sak med Efter tio, Oprah, Radio Ellen (fast det heter väl inte så längre)... det lyfts fram och puttas iväg till Den Andra Planhalvan. Blir till Något Annat än det vanliga, än de Viktiga Nyheterna. Som alltid har ett mansperspektiv. Minst ett, alltså. Rabiatfeminism visar ett bra exempel på det i "Smutsig feminist" (bra titel där!). Grejen är att det inte är lockande att läsa om en polischef som roat sig med prostituerade (är det så vanligt, tänker jag då), nej, det som är kittlingen är att han föreläst om sexuella trakasserier och själv trakasserats, tydligen, för att inte vara tillräckligt "manlig".

Jag är ledsen svenska jämställda folket; ni är lurade. Vi är fan inte jämställda.

Vi måste höja våra röster för att höras

Nu har jag ännu mer respekt för Helena Bergström. Inte nog med att hon är en begåvad skådis, hon har skinn på näsan och säger ifrån om alfahannar. Jag har försökt hitta klippet på TV4:s webb, men det kommer nog någon av de närmsta dagarna; nyhetsmorgon 27 januari, "Malous bokklubb" (undangömt som fan, måste blogga om det senare) med Helena Bergström som gäst. De diskuterade Katarina Wennstams Alfahannen och Helena Bergström berättade om vad hon sett osv. inom teater och filmvärlden.

Nej jag kan inte referera, måste hitta länken. Återkommer om det.

Historielöshetens tidevarv?

Ibland blir jag lite neråt och andra stunder blir jag mest frustrerad av att det verkar finnas en sån historielöshet hos sådana som gärna debatterar (och "vill nyansera") feministiska frågor. Ur historielösheten uppstår myter. Som den där att kvinnor minsann fick rösträtt före män i Sverige. Det är inte sant. Härifrån har jag tagit detta citat:

Den manliga rösträttsfrågan (dvs. män) var också överordnad den kvinnliga (dvs. kvinnor).

Riksdagsmännen som grupp prioriterade nämligen att sträcka ut rösträtten till fler män innan en enda kvinna erhöll politisk rösträtt. Detta ger vid handen att mäns förhållande till politik och till staten ansågs skilja sig från kvinnors.

Faktum är att män fick allmän rösträtt vid 24 års ålder redan 1909. Tio år senare fick kvinnor rösträtt från 23 års ålder (och blev även valbara - betänk att innan den allmänna rösträtten + tio år till var bara män valbara även om inte alla var det). I denna årtalslista som satts upp av Göteborgs universitetsbibliotek, finns andra viktiga årtal som visar hur ofria kvinnor har varit i Sverige tills för ganska nyligen, rent juridiskt. På pappret alltså. I verkliga livet finns flera av ofriheterna kvar.

T. ex. kunde ogifta kvinnor bli myndiga vid 25 års ålder från 1863 (efter domstolsbeslut och blev omyndig igen om hon gifte sig), 1884 blev ogifta kvinnor myndiga vid 21 års ålder (utan domstolsbeslut men fortfarande omyndig igen om hon gifte sig). 1872 fick hon rätt att välja vem hon skulle gifta sig med, själv alltså. Gifta kvinnor blev för övrigt inte myndiga förrän de blev änkor - tills lagändring 1921, när hon inte behövde bli änka först. Å andra sidan infördes lag om att hon skulle ta makens efternamn samma år. Hur ser det ut i dag? Lever den där synen på kvinnan som underställd mannen kvar i vårt undermedvetna; i våra strukturer; i våra föreställningar om kön? Ja, vill jag svara. Vad anser du? Varför?

Hur var det i arbetslivet då? Var kvinnor verkligen hemmafruar fram till 1959 eller är det också en myt? Jo, det är en myt, helt klart. 1937 införs likalön för manliga och kvinnliga folkskollärare. 1946 för alla statliga tjänster (fast kvinnor fick fortfarande inte bli präster, det var först 1958 som den rätten kom.) Först 1960 infördes rätt till lika lön för kvinnor och män. Det är alltså 50 år sedan. Vad har hänt fram tills nu? Finns det kvar rester av tänket att kvinnor inte är värda lika mycket i lön, för att [insert valfri undanflykt]? Borde inte löneglappet ha utjämnats vid det här laget? Borde inte nästan alla som jobbade 1960 ha gått i pension nu? Jag tycker det är jättekonstigt att det fortfarande finns ett löneglapp inom majoriteten av de olika yrkeskategorierna. Det är nämligen en myt att det 1. inte finns något sådant löneglapp, 2. finns eftersläpningar eftersom [insert valfri undanflykt].

Mäns våld mot kvinnor då? Visst var det väl nyligen som män förbjöds slå sin fru? Nja. 1864 fråntogs han den rätten. (Hon var dock fortfarande omyndig så han bestämde i alla fall.) Men borde inte män ha förstått att de inte systematiskt kan misshandla den kvinna som han förespeglar sig älska och leva med, vid det här laget? Varför blir ändå så många kvinnor våldsutsatta av den de lever med? En del till och med dödade? Och nej, jag pratar inte om "invandrare", jag pratar om svenskar. Samma svenskar som fram tills 1864 fritt kunde aga sina hustrur efter behag.

Och ett litet tips till alla unga (mer eller mindre arga; mer eller mindre "liberala") kvinnor och feminister: Här finns mycket matnyttigt för den som behöver läsa på lite om svenska kvinnors historia. Som att systerskap, kunskap, fred och makt alltid gått hand i hand med kvinnors frihetskamp och kamp för lika rättigheter som människa och alltid gått hand i hand med folkrörelserna. Förakta inte er historia - lär av den.

Vargslakt

När jag var liten, fanns det 5-10 vargar i hela Sverige. I dag finns det tydligen flera tusen. Eller, rättare sagt, fram till i dag. För i dag har vargen fått jagas i Sverige. Tilldelningen var 27 stycken i hela landet.

Förmodligen har betydligt fler skjutits av blodtörstiga varghatare. I Dalarna har kvoten på 9 st redan fyllts och eftersök pågår efter ett antal skadskjutna, enligt Länsstyrelsen.

När jag för länge sen läste en bok om populationsekologi, vill jag minnas att det behövs åtminstone 200-300 djur för att säkra en genetiskt frisk stam. I Sverige anser vi tydligen att 210 vargar är vad vi ska ha i landet. Hoppas nu jägarna bara hittat de sjuka djuren med taskig genuppsättning... *ironi*

Vissa förändringar borde det vara skottpengar på.

Under tiden spelar jag Imperiet på hög volym (fast detta är med bara Thåström).

Känslan av att inte se

Ibland kommer en känsla av att det är något som jag borde se men inte ser. Att något finns där och liksom bara flyr undan från min blick, min tanke. Eller snarare som att jag inte kan formulera det. Hela det här med könsmaktsstrukturer, patriarkat, könsroller - det finns något i det där som jag inte kan sätta ord på. Kanske kommer jag bättre att se det när jag läst klart den bok jag håller på med (och ska läsa ut den här gången): Anti-patriarkalt manifest. Mycket spännande tankegångar, väldigt fängslande att tankar som jag aldrig tänkt fullt ut, faktiskt tänks fullt ut på det där sättet som tankar gör i synergism - när en annans tanke föder nya tankar.

Usch vad jag saknar sådana tankeutbyten. Både IRL och på nätet. Tyvärr är nog inte Internet rätt forum för stora tankar. De mosas snabbt ner av "patriarkismens" kvarnar (inte minst "newsmill" och andra s.k. fria ordets ställen), mosas ner för att tillintetgöras och inte hota "patriarkismen". Det görs inte medvetet, utan omedvetet, av människor som fått sig en egen position och har kunnat skaffa sig lite, lite inflytande tack vare de strukturer som är så internaliserade, så inbyggda, i oss att vi inte ser dem även om någon pekar på dem och ritar ut dem på en karta.

Nej, jag är inte uppgiven. Det är mer så att jag är frustrerad, på gränsen till förbannad. Och det är en känd kraft för förändring. Ett "nej nu jäääävlar".

Julstädning?

Den här bloggposten skrev jag den 20:e december för två år sen. Oroväckande nog, har ingen som helst förändring skett sedan dess när det gäller uppföljningen.

Det är dags att göra en liten uppföljning (julstädning?) av höststädningen.

Att göra:
- komma igång med motionerandet igen - Hm. Kvarstår på listan.
- strukturera högarna runt datorn - Se ovan.
- räfsa undan de lövhögar som är kvar (innan snön kommer) - Högarna är kvar men det finns ingen snö.
- hitta en bra kvällsrutin för att kunna sova - Ja och nej. Kunde vara bättre.
- leta reda på ett bra nätverk - Kvarstår på listan.
- leta reda på en bra mentor - Kvarstår på listan. Men jag behöver verkligen, verkligen det här.
- ta hjälp (mentor, nätverk) för att klura ut vad jag behöver - Kvarstår på listan.
- söka ett nytt jobb - Kvarstår på listan.

Förändringar behöver inte alltid komma utifrån. De kan komma inifrån också.

Sparlåga

Just nu går jag på sparlåga. Energinivåerna är alarmerande röda och jag måste spara mig själv och min själ till livet utanför internet. Just nu.

Det är höst.

Att inte ta alla strider

En del personer verkar i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang tycka att feminister är de som ska ta allas strider om allting. Så är det inte. Feminister ska ta de strider de själva anser värda att strida för - inte vad andra säger åt dem att strida för. Otaliga krav på "ta upp även mäns/arbetares/invandrares/veganers/bögars/utomjordingars/bardvalars problem" har hörts, inte minst på feministiska forum och ibland bland såna som själva kallar sig feminister.

Varför då?

Varför ska all världens problem tas omhand inom feminismen, med feministiska förtecken?

Varför ska en kamp för kvinnors jämställdhet med män omfatta allt möjligt? "Intersektionalitet" säger då någon. Jo, visst, självklart är det bra att se till helheten, att se "andra perspektiv". Men det är inte "intersektionalitet" att ta striden för bardvalarnas framtid inom feminismen. Det är inte heller "intersektionalitet" att likställa manlig omskärelse med kvinnlig könsstympning. Intersektionalitet är, för mig i ett feministiskt perspektiv, att se att även i klassfrågor, även i invandrings"problematik", även i homosexuella kretsar - finns könsfrågorna där. Inte tvärtom.

Därför får dom som skriker högst ta sina egna strider. De enda strider jag tar för någon annan, är striderna för dem som inte har någon egen röst.

Feministiska käpphästar

Jag har några feministiska käpphästar. Lika lön för lika arbete är en, som är tätt sammankopplad med en annan - införande av individualiserad ("tvångskvoterad") föräldraförsäkring (dvs. 6 mån/förälder, icke utbytbart annat än om mycket, mycket goda skäl finnes).

Sen är jag jävligt besk när det handlar om att faktiskt vara feminist, inte bara kalla sig det (så där som var så inne att göra för några år sen). Du kan kalla dig så mycket feminist du vill - men ser du inte att i dagens samhälle finns en könsmaktsstruktur som visar sig i form av att män är det överordnade könet + anser du inte att detta behöver ändras - så att Det Andra Könet (som S de Beauvoir betitlade en bok) också räknas som fullvärdiga människor - så är du inte feminist. Så enkelt är det. Du är i så fall antifeminist eller könsrollskramare, vilket som. I min bok (som det heter) är du lika mycket värd som människa som vilken annan människa som helst (alltså även kvinnor, lesbiska och andra icke-män) - men dina åsikter om kön, könsroller och feminism ger jag i så fall inte fem ruttna lingon för ens en gång.

Feminism är också kvinnokamp. Det är kvinnors upplevelser, kvinnors verkligheter, som är utgångspunkt för feminism och feministisk aktion vare sig den är privat eller offentlig. Inte mäns upplevelser, mäns verkligheter - för det är "den allmängiltiga" versionen. Alltså är en annan käpphäst, för mig, att Mannen tige i församlingen, så länge han envisas med att "vilja tillföra ett annat perspektiv". Ty Det AndraPerspektivet är det kvinnliga.

Om jag skulle välja någon av käpphästarna här, så är det den där med lika lön/föräldraledigheten som liksom är konkretast. Men det är den sista som kan få mig att gå i spinn när jag läser vissa saker i tidningar, på nätet eller hör vissa personer uttala sig i diskussioner eller kanske bara fikarastprat. För fasen grabbar, världen är er, det är ni som skriver historien och som inte kommer med som alibi eller undantag, på ett hörn.

Undantagen som bekräftar regeln

Det var väl det jag trodde. Vi har inte kommit någonstans, vi står fortfarande och stampar där vi var för 10-15 år sen. Och det här är banne mig ett mönster. Kvinnor tjänar mindre än män. Ingen kan inbilla mig något annat. Det fanns en - 1 - kategori bland akademikerna (SACO) där kvinnorna tjänade mer (kvinnliga sjukgymnaster anställda inom landstinget tjänade 2 % mer) och i fyra kategorier är det ingen skillnad (max 1% ungefär). I hela 60 grupper är det männen som tjänar mer - utan att det kan förklaras med andra befattningar och annan "glastaks"-diskriminering. Här finns rapporten i sin helhet. Läs den!

Det rör sig om könsdiskriminering, så det stänker om det! Skulle lönerna inte vara ojämställda, så skulle fler kategorier än en enda, ynklig kategori, vara sådan att kvinnor tjänar mer än män. Men så är det inte. Sjukgymnasterna är således undantaget, det där undantaget som bekräftar reglen. De är också det där undantaget som könsdiskrimineringsförnekarna kommer att ta till som alibi för att kvinnor visst inte diskrimineras och i stället antyda att det är männen som är diskriminerade.

Ett sådant argument, alibi-argumentet, är ett mycket irriterande argument som vissa älskar att ta till i diskussioner om feminism och feministiska frågor. Fakta finns ju där - det finns en kategori där kvinnor tjänar mer än män, alltså är kvinnor inte diskriminerade (åtminstone inte överallt och alltid hela tiden). Det är samma sak som med manlig omskärelse och kvinnlig könsstympning som jag skrev om tidigare.

En könsstympad kvinna saknar delar som motsvarar betydligt fler än en omskuren man, som bara saknar en del av förhuden. Det är jämförbart med att sakna delar av klitoriskappan (alltså det hudveck som skyddar klitoris). Men kvinnor könsstympas på grymmare sätt än så - dessutom inte som spädbarn utan som 8-9-åringar. Så kan till exempel klitoris helt tas bort (motsvarar ollonet), liksom blygdläpparna (motsvarar huden på penis samt pung) och allt sys ihop. Kul att ha mens eller samlag i en sån situation... det finns andra sätt att förstöra kvinnors könsorgan också. För den som vill läsa mer har Socialstyrelsen gett ut en skrift om kvinnlig könsstympning. Den som läst den och efter detta fortfarande tycker att det är helt i sin ordning att helt jämställa manlig omskärelse (som ibland dessutom sker av medicinska skäl) med kvinnlig könsstympning, saknar trovärdighet som sansad debattör.

Wind of change

Kanske börjar pendeln svänga tillbaka nu. Backlashen kanske, kanske släpper sitt grepp om feminismen? Eller har folk helt enkelt fått nog av bitter antifeminism nu?

Jag tror inte att människor röstade på F! i EU-valet för att de ville protestera utan för att de faktiskt ville att Gudrun Schyman skulle till Bryssel och göra lite nytta. För att de tror att hon kan sätta fart på gubbsen och åstadkomma förändring, på riktigt.

Nu hoppas jag att fler och fler blir medvetna om hur det står till här i landet och i resten av EU, med såna enkla små saker som kvinnors rättigheter att också räknas som fullvärdiga människor.