Nätverk eller huvudvärk

"Internet är en fluga, som kanske blåser förbi" sa Ines Uusman en gång för länge sen. I forntiden. För drygt elva år sen, har jag kollat upp på Internet, minsann.

När uttalandet kom, hade vi haft Internet hemma via ett 26 k-modem ett drygt halvår. Jag hade haft en mail-adress i över två år. Nu har jag... få se nu... (äh, har tappat räkningen) en hel del mailadresser för olika syften. Dessutom är jag medlem på ett antal communities. Inte för att jag är på alla de där ställena särskilt ofta, precis, förutom ett par av dem.

Men varför vara med då? Jo, för att jag, när jag registrerade mig, förstod att här finns det andra som har samma intressen som jag och som jag kan utbyta idéer med eller få goda råd av. Och här och var har det fallit väl ut. Jag har fått nya kontakter och tagit upp gamla kontakter. Internet är inte så dumt ändå.

Fast nu räcker det väl ändå? Inte för att jag vill verka som en grinig bakåtsträvare, men alltså:
Facebook.

Jag förstår inte. Behöver vi ett till community med onödiga funktioner? Vad ska det vara bra för - utom för annonsörer? Jag menar - ALLA bloggar nuförtiden eller finns med på My Space eller i den där klasslistan; Stay Friends heter den. Eller så finns vi i SL - Second Life. (Fast jag kommer inte in där längre, något hänger sig när jag loggar in.) Barnen hänger på Lunarstorm och deras föräldrar på Passagen. Ja - ni vet ju själva var ni är medlemmar.

Jag förstår inte vitsen med att finnas med överallt. Är det någon slags Descartes "jag tänker alltså finns jag" som blivit "jag syns på intenet alltså finns jag"? Bekräftelsebehov? Ett rop på hjälp i den snabbt snurrande världen, där yta betyder allt mer fastän folk försöker bevisa motsatsen genom mer eller mindre genomtänkta bloggar och inlägg på diskussionsfora?

Ja. Detta är en sågning av Facebook, utan att jag ens har sett den inifrån. Det tillför inget nytt. Detta är också en sågning av Internets baksida. Alla ställen som finns, som skapar behov hos människor att finnas med överallt för att inte hamna på efterkälken. Fast de trendkänsligaste har väl redan lämnat Facebook och SL för Det Nyaste Nya, vad nu det kan vara, i dag. Andy Warhols 15 minuters berömmelse är högst verklig. Men jag får huvudvärk av det allt snabbare bruset. Som om inte livet i sig räcker.