Feministisk medvetenhet del I

Medvetenhet. Något av det viktigaste som finns för en feminist. Alltså, smaka på ordet; det låter skitbra. Medvetenhet. Betecknar en person som är medveten, sansad och liksom lite bättre på alla sätt och vis.

Och det är jättebra att vara medveten, jag säger inget om det, absolut inte. Men... det finns lite olika nivåer av medvetenhet. Olika stadier i feministiseringen, så att säga. Som flera steg i en trappa, kanske. Många feminister kanske känner igen det jag skriver, kanske inte. Jag tror det beror på var den enskilda feministen finns i feministtrappan. För det handlar om olika nivåer, olika förståelsenivåer, av vad feminism faktiskt innebär och vad medvetenheten för med sig. Och att feminism är en resa. Klyschigt? Jo, visst, men icke desto mindre sant.

En feminist ser att det finns orättvisor mellan könen, till kvinnors nackdel, och anser att det behöver ändras. Det är ungefär det som alla feminister är överens om. HUR det ska ändras och VAD som är fel är däremot inte alla alltid överens om. Men det är inte ämnet här, just nu.

Det första medvetenhetsstadiet är medvetenhet om att människor behandlas olika beroende på vad som finns mellan deras ben. Hur kvinnor systematiskt behandlas som Annorlunda - som Det Andra Könet (tack Simone), inte som "normala". Hur könsdiktaturen petar in människor i några få (helst förutsägbara) rollstereotyper.

En del nöjer sig med att vara medvetna om detta och kan utnyttja detta för sin egen skull. Alltså att spela på någon av de förutsägbara rollstereotyperna där ett visst kön och ett visst utseende; vissa yttre markörer, signalerar vissa saker som inte alls behöver stämma. Signalerar makt, för att kunna erhålla makt. Dessa människor kallar sig sällan feminister - de är nöjda med hur det är och tycker det är rätt OK. Hit hör även en del anti-feminister. (Vissa antifeminister är mer rabiata än andra, dessa anser att kvinnan ska veta sin plats i hemmet och att det är helt OK med lite stryk om hon inte gör som hennes härsk.. make säger till henne. Förhoppningsvis är de ett utdöende släkte.)

I det andra medvetenhetsstadiet finns människor som börjar kunna klara av att kalla sig feminister. Inte så att de skriker ut det, men de anser sig själva "stå för jämställdhet". De anser att könsdiktaturen är fel, att rollerna är för snäva (kanske de själva känner starkt att de inte passar in i någon av rollerna - inte heller "avvikarrollerna" som "fjollan" eller "butchen"), att det är ren och skär orättvisa att inte kvinnor räknas som fullvärdiga människor än i dag, 2008. Detta är första steget i feministtrappan. Den Medvetna Feministen - som är medveten om allt det här; om maktspelet och om det orättfärdiga att vissa människor inte är lika mycket människor som andra.

När människor börjar kalla sig feminister, har de oftast kvar en syn på feminismen som sprids i populärmedia och i antifeministiska drakar som våra dags- och kvällstidningar. Den där vanföreställningen att feminism handlar om att döda alla män och ta över makten, typ. När det egentligen handlar om halva makten och hela lönen. Halva ansvaret för barn, hus och hem och hela rätten till yrkesarbete. Feministen i första stadiet, på första steget i feministtrappan, ser plötsligt världen med helt andra glasögon. Vill förändra, vill åstadkomma något bara genom att existera. Vill visa att "det finns minsann vettiga feminister också". Vill "förändra feminismen inifrån". Ja, jag har också varit där. Såklart.

Men de har gått på en myt. Myten om "feminismen". För det är inte du som förändrar feminismen, det är feminismen som förändrar dig. Och det är inte illa.