Feministisk medvetenhet Epilog - Post Pride

Epilog, eller Post Pride, för jag har tänkt på fler saker som har med feministisk medvetenhet och feminism i största allmänhet att göra.

Framförallt Pride och HBT-problematiken. Eller HBTQ för den delen.

Pridefestivalen är bra, jag gillar att den finns och får finnas och firas. Men - här och var inom feminismen kramas bögar kanske lite väl lättvindligt, som om homosexualiteten i sig skulle vara en garant för att människan är feminist. Feministisk omedvetenhet i sitt esse.

Ytligt sett verkar det självklart att hbt-problematiken ryms inom feministisk medvetenhet, inom feminism, inte minst med tanke på att feminister ibland karikeras som en "manshatande, hårig flata".

Just flator förtrycks tredubbelt i vårt patriarkala samhälle. Först för att de är kvinnor - sen för att de är homosexuella - sen för att de är homosexuella kvinnor. Den personliga erfarenheten av att varken vara heterosexuellt kvinnokönsrollsschablon, man eller glitterbög, schalgerbög, synlig homo, så att säga, kan ge en hel del feministisk medvetenhet om de där strukturerna jag skrivit om tidigare.

För bögar är det inte lika uppenbart att det går att tillskansa sig feministisk medvetenhet så där av bara farten. Bögen drabbas inte lika hårt som flatan, men kanske på ett annat sätt. Men - bögen är norm i gayvärlden på samma sätt som heteromannen i heterovärlden. Kanske inte är så lätt att se alla gånger, när man blivit nerslagen av homofoba fega ärthjärnor, men ändå finns de där - strukturerna, hierarkierna, urvalet vem som får synas, höras, vems röst som hörs.

Gayvärldens och heterovärldens män i skön förening visar bara delar av hela sanningen. Den glittriga biten, den mjuka biten, den ofarliga biten. Schlager (med schlagerböggeneralen Björkman i spetsen), dragshow (Lindarw, du har en beundrare här, gillar verkligen dina kläder, din stil, dina shower), Fab5 ("ja bögar kan ju det här med smak och stil"), sökande känsliga män (typ Gardell, Wolf).

Och sen då? Vad har vi mer? Jo, Eva och Efva. Och Tiina. Men - hon är så himla kontroversiell. Hon har mage att vara feminist, homosexuell, finne och säga vad hon tycker offentligt. Aja baja. Straffas direkt.

Så var är resten av flatorna i gayrörelsen? Finns bara Tiina, som vågar resa sig upp och säga ett och annat utan att linda in det i fniss och flams? Är det kvinnorna som, som vanligt, jobbar på i det tysta och serverar kaffe, fixar festivaler och ordnar saker? Varför syns bara glitterbögandet? Karikatyrerna av kvinnor i form av överdrivna divor finns i mängd, men var finns karikatyrerna av män i form av överdrivna macho-dykes?

Det är just det här som är det stora problemet med att alltför okritiskt omfamna hela hbt-rörelsen som en del av feminismen. Så länge hbt-rörelsen lider av feministisk omedvetenhet och bara upprepar samma könsstrukturer, åtminstone.