Jag har några feministiska käpphästar. Lika lön för lika arbete är en, som är tätt sammankopplad med en annan - införande av individualiserad ("tvångskvoterad") föräldraförsäkring (dvs. 6 mån/förälder, icke utbytbart annat än om mycket, mycket goda skäl finnes).
Sen är jag jävligt besk när det handlar om att faktiskt vara feminist, inte bara kalla sig det (så där som var så inne att göra för några år sen). Du kan kalla dig så mycket feminist du vill - men ser du inte att i dagens samhälle finns en könsmaktsstruktur som visar sig i form av att män är det överordnade könet + anser du inte att detta behöver ändras - så att Det Andra Könet (som S de Beauvoir betitlade en bok) också räknas som fullvärdiga människor - så är du inte feminist. Så enkelt är det. Du är i så fall antifeminist eller könsrollskramare, vilket som. I min bok (som det heter) är du lika mycket värd som människa som vilken annan människa som helst (alltså även kvinnor, lesbiska och andra icke-män) - men dina åsikter om kön, könsroller och feminism ger jag i så fall inte fem ruttna lingon för ens en gång.
Feminism är också kvinnokamp. Det är kvinnors upplevelser, kvinnors verkligheter, som är utgångspunkt för feminism och feministisk aktion vare sig den är privat eller offentlig. Inte mäns upplevelser, mäns verkligheter - för det är "den allmängiltiga" versionen. Alltså är en annan käpphäst, för mig, att Mannen tige i församlingen, så länge han envisas med att "vilja tillföra ett annat perspektiv". Ty Det AndraPerspektivet är det kvinnliga.
Om jag skulle välja någon av käpphästarna här, så är det den där med lika lön/föräldraledigheten som liksom är konkretast. Men det är den sista som kan få mig att gå i spinn när jag läser vissa saker i tidningar, på nätet eller hör vissa personer uttala sig i diskussioner eller kanske bara fikarastprat. För fasen grabbar, världen är er, det är ni som skriver historien och som inte kommer med som alibi eller undantag, på ett hörn.
Åtta veckor går snabbt
4 år sedan
4 kommentarer:
Ja jag håller med. Just att vara feminist och att kalla sig det är ju något som en märker bland en hel del - den feministiska medvetenheten som du skrivit om förut och hur långt en kommit på den. För ibland stöter en på andra som säger sig ha varit feminist under lång tid, men just medvetenheten om strukturellt förtryck och helheten i samhället - fattas snarare.
Många verkar också, som jag skrivit förut, provoceras av att feminism är kvinnokamp och att det ska finnas fokus på just kvinnors erfarenheter. Det finns ju även personer som kallar sig feminister som verkar provoceras av detta.
Just det här med omedvetenheten och att länge ha kallat sig feminist har jag svårt att förstå. Det är som om en del liksom bara bestämt sig för att sätta på sig etiketten "feminist" och sen är allt bra.
Men var finns självreflektionen, var finns eftertanken, självanalysen och medvetenheten om hur alla, en själv inkluderad, upprepar könsrollmönstren?
Jag har så svårt att förstå hur en person kan gå genom livet utan att utvecklas.
Jag har också svårt att förstå det, jag tror personligen att det är som du skriver. Dom kallar sig feminist, ja sen är det inget mer.
Det är inte sällan heller att det också är samma personer som gärna vill omdefiniera feminism till något annat, samt missa allt med analyserande av strukturer och reflekterande av eget beteende som du skriver.
Framförallt har jag svårt att förstå hur de tror att "feminismen" ska kunna "förändras", när "feminismen" inte är vad de inbillar sig att "den" är.
Jaga väderkvarnar i tron att det är en armé låter vettigare, nästan.
Skicka en kommentar