Köer

Att köa är en konst. Att köa snyggt är svårare. Där får jag nog aldrig uppleva en förändring.

Tänk dig Kolmården, en dag i juli. Mitt i semestern, en dag med varken för lite eller för mycket sol. Tänk dig ungefär en miljard barnfamiljer med minst en barnvagn modell stor, ett antal bilar och en enda biljettautomat på parkeringen.

Det blir en väldigt lång kö dit. En kvart-tjugo minuter ungefär.

Sen är det minst lika långa köer till de få luckor som är öppna i parkens biljetthus. En av köerna (den vi blir tipsade om av personal från parken), leder till två luckor och är således lite snabbare. Tråkigt nog är inte personalen i luckorna medvetna om att det är en gemensam kö, så några släntrar in från andra sidan och susar om hela kön utan att ens reflektera om det möjligen är en gemensam kö till de båda luckorna, som slingrar sig likt en pytonorm längs gränsen mellan parkeringen och diket. Inte särskilt snyggt gjort. Men ganska typiskt en dag i juli, mitt i semestern. Sånt där händer titt som tätt i mataffärer också, men det är bara när de har öppnat en ny kassa. Jag drar en djup suck.

Det är kö till toaletterna också. Vissa toaletter i parken är inte direkt fräscha. Men de har toapapper och det går att spola i alla fall, trots att det är blött på golvet och trots att det saknas både ring och lock. Jag suckar lite lätt, men nöden har ingen lag.

Men varför; kan någon förklara; varför blockerar folk hela bord i väntan på att en eller två i sällskapet ska köa och handla mat till hela flocken? Inser de inte att de tar upp plats för andra människor som redan har köat och köpt sin mat, men som inte får plats för att det sitter folk utan mat och blockerar hela bord? Jag suckar högt för blodsockret är lågt.

Förutom köerna var det en bra dag. Tigrarna är de klart mysigaste djuren på hela Kolmården, oavsett hur många gulliga gorilla- eller gnuungar de visar upp.