att se dimman stiga

På våren är dagarna rätt mycket varmare än nätterna. Växter som spirar och växer så det knakar vilar, liksom vi människor, på nätterna. Inget solljus når dem, de kan inte använda sina rötters uppsugna vatten i fotosyntesen. Formeln för växternas fenomenala fotosyntes är, kemiskt (förenklat) uttryckt, 6 H2O + 6 CO2 -(ljusenergi)-> C6H12O6 + 6 O2. De skapar socker och syre ur vatten och koldioxid. Syre och socker - båda substanserna är grundläggande för att vi människor ska kunna leva. Utan växter skulle förutsättningarna för mänskligt liv saknats helt.

Växternas rötter suger effektivt upp det vatten som finns i marken under dem, dag som natt. En björk kan till exempel suga upp flera hundra liter vatten varje dygn. Nattetid blir det ett överskott av vatten i växter. Det vattnet måste ta vägen någonstans, annars skulle växterna bokstavligen sprängas sönder av det höga vattentrycket. Under natten, när fotosyntesen inte kan ske i växterna, öppnar de sina klyvöppningar och släpper ut vatten. Inte så att det rinner, nej, det stiger uppåt i små, små droppar, med hjälp av den värme som växten också avger efter att ha stått en hel dag i solsken, till den kyligare nattluften, på precis samma sätt som det varmaste ytvattnet över sjöar förångas i kallare luft. Om temperaturskillnaden är den rätta, stannar vattendropparna en liten bit över marken. Vi kallar det för dimma. Eller älvdans.

I natt såg jag älvornas dans. Jag såg dimman stiga från gräset, på riktigt nära håll. En poetisk stund, fylld av nattro och fascination över livets obändliga livslust.