Karma Chameleon

Ibland tror jag att jag är en kameleont. Mitt utseende förändras. Ja, alltså inte så att rynkorna, kilona och de grå hårstråna blir fler, utan det är jag som själv förändrar mitt yttre. Ibland finns ett syfte, ibland inte.

De här förändringarna och de olika sätt jag kan se ut på gör att jag blir bemött olika.

I mitt jobb är det viktigt att göra ett propert och kunnigt intryck i vissa sammanhang. Då tar jag på mig Officiella Jobbmasken; den med lite lagom makeup, blus eller tröja i neutral färg (efter årstid), kjol eller hela byxor (inte blå jeans). Eventuellt kavaj, om det skulle behövas. Annars kofta. Frisyren får mer än en halvminuts omtanke av borste, frisyrmousse och fön. Skorna är välputsade. Inneskor med om det är dåligt väder. Datapinne (usb-minne heter de väl egentligen), extra overheadbilder i väskan för säkerhets skull. Väl förberedd att möta omvärlden som den Officiella Jobbpersonen. Som ju inte alls är jag.

Eller, jo, Officiella Jobbpersonen är jag, men det är inte hela jag utan bara en liten del av mig.

Barnen brukar inte gilla Officiella Jobbpersonen. "Du ser ut som en tant", säger de. Och jo, ja, visst, det gör jag ju. För det är så jag förväntas se ut i Officiella Jobbmasken. Om jag skulle komma med blågulrandig tuppkam och trasiga nätstrumpor i stället för i Officiella Jobbmasken, skulle det bli lite komplicerat. Folk skulle ha svårt att ta mig på allvar, skulle inte lyssna på vad jag hade att säga utan skulle sitta och fundera över hur jag kan gå omkring i trasiga nätstrumpor (med DE groparna i låren, gamla män'skan!) och blågulrandig tuppkam.

Jag gillar Officiella Jobbpersonen när jag är på jobbet. Officiella Jobbpersonen är effektiv och kunnig, lagom trevlig och lyhörd. Men när jag sätter mig på bussen hem, vill jag vara jag. Den Jag som lyssnar på Metallica i musikspelaren, den Jag som löser sudoku i gratistidningarna, den Jag som sitter och funderar över Livet, Universum och Allting, den Jag som är Jag, bara Jag, ensam-Jag.

Ensam-Jag kan klä på sig i princip vilka kläder som helst. Men helst svarta. Helst vintertid. Svart polotröja är ett måste. Helst lite tajta kläder också. Trots de ökande kilona. Svarta byxor. Jeans. Svart skinnjacka. Svarta stövlar. Svart halsduk, svarta vantar.

Metalkonsertpersonen har gärna svart, men inte så ofta polotröja. Det blir så varmt. För Metalkonsertpersonen har svarta jeans (ev. blå om det är sommar och Iron Maiden) och köper bandtröja på plats på konserten (allt annat är fusk, nämligen). Metalkonsertmaskens makeup är inte så diskret som Officiella Jobbmasken. Mycket mascara, mycket kajal. Svart.

Barnen verkar gilla Metalmasken bättre än Officiella Jobbmasken. Cool förälder, liksom. Fast när det är dags för föräldramöte, är det Föräldermasken som ska på. Den som är så där trevlig och stolt över barnen (och det behöver jag inte ens fejka, för det ÄR jag verkligen, stolt över barnen alltså). Och inte sticker ut för mycket. Fast... EnsamJag tittar ofta fram i såna sammanhang. Vaddå, gillar inte föräldrarna mig för den jag är, så är det faktiskt inte mitt problem. Det enda vi har gemensamt, är att vi bor i samma bostadsområdet och har barn i samma klass. Och barnen har kompisar, jag lovar, de är inte ensamma och "underliga". Om nu någon bekymrade sig för det.

Alla människor har såna här masker, eller roller, som vi förväntas ta på oss och spela i olika sammanhang. Ibland gör jag uppror mot rollerna. Det är då jag tar på mig Metalmasken innan jag går till jobbet. Fast jag förvissar mig om att det inte kommer att bli tal om något Officiellt Jobbsammanhang först. ;-)

Och så måste jag bara länka till YouTube och videon med Culture Club. Lägg märke till de fluffiga 80-talsluggarna. :-)