Hur var livet förut? Före FaceBook, MSN, MySpace, Lunarstorm? Före mobiltelefonen, SMS och e-mail? Före reklam-tv, reklamradio? När surfande skedde i Stilla Havet och inte på Internet?
Jo, jag minns. Men den generation som minns, börjar bli medelålders nu. Det är hög tid att vi skriver ner hur det var - dokumenterar det. Dagens barn tittar konstigt på en, när de får höra att deras föräldrar bara hade Kalle Anka i TVn på julafton i stället för varje dag i Disney Channel. Och att telefonen fanns hemma eller i en telefonkiosk, inte i fickan eller i väskan. Rena rama forntiden.
Men det var inte så förfärligt länge sedan, faktiskt. Jo, jag minns.
Livet gick inte så fort. Förändringar skedde, fort, men inte så fort. Nyheter färdades över jordklotet med någon dags fördröjning till tidningarna. Inte med sekunders fördröjning till deras webbsidor komplett med läsarnas egna bilder, tagna med mobilen.
Mediebruset var inte så överväldigande. Det gick inte alltid att nå en person, på väg till ett möte till exempel. Men det var ingen fara på taket. Vi visste ju inte om något annat, hade inga mobiltelefoner eller mailkonton och Internetcaféer. Kom någon sent, så var det så.
Ute på tågluff i Europa eller backpacking i Asien var ett äventyr på många sätt, inte minst för dem där hemma. Kanske gick det att kontakta släkten någon gång under resan, där det fanns tillgång till telefoner - inte ringdes det till Sverige stup i kvarten från telefonkiosker, det var dyrt och budgeten låg. Vykorten köptes på plats, några lugnande rader skrevs och frimärke klistrades på. Korten kom förhoppningsvis fram innan resan var slut. I dag går det att ta en bild på sig själv på plats och skicka iväg det med mobilen och det är framme på en gång.
Visst är det bra att kunna nås överallt. Men inte alltid. Vi behöver ibland få lite lugn och ro från omvärlden. Som sälarna. De simmar, fiskar, solar, sover, gör nya sälar och simmar lite till. Precis som när jag var liten. De överlever ändå. Och jag är rätt säker på att de lever också - varenda sekund av sitt liv, trots att de varken har Oprah eller kameramobil.
Foto: Meta (c) 2007.
5 kommentarer:
Haha, hm... jag minns.. lite i alla fall. Boomen kom väl när jag var typ i tonåren. :-)
vilken vacker betraktelse, av sälar och livet. så är det.
kommer sakna dig!
/Blindalina
malin: jo, så länge minnet finns kvar, men med åldern tynar ju det bort också! ;)
Blindalina: tack! :) *pepp*
Men jag minns att när jag var yngre - på nummerskivornas tid - så ville jag ha en mobiltelefon.
Nej - det fanns inga - inte ens tvåkilos biltelefoner i läderväskor.
Jo, nån slags fälttelefoner - men de var ju bara för militära ändamål.
Annars Walkie-talkie med begränsad sändarradie.
Jag ville ha en telefon när jag stod vid busshållplatsen och bussen inte dök upp - och jag började frysa rejält efter 40 minuter.
Jag ville ringa SL och fråga vad som hänt, jag ville ringa taxi, jag ville ringa mina vänner - eller stallet - eller skolan - för att berätta att jag var på väg - men att jag inte visste när - eftersom jag inte hade någon telefon eftersom den inte var uppfunnen än - och jag därmed inte kunde ringa SL...
Men jag tänkte mig mer att telefonen skulle sitta på busshållplatsens stolpe.
Trodde aldrig att det skulle gå att prata trådlöst.
letaguldkorn: ja, fast då fanns ju telefonkiosker och på taxistolparna fanns direktlinje till taxi (- var god dröj)
Skicka en kommentar