Med 80-talet i det 21:a århundradet

På drygt 20 år hinner det hända så mycket. Dels kommer såklart en hel del hårstrån att bli grå och rynkorna fler, men bortsett från det förändras världen.

En ambition jag hade med den här bloggen från början, var att observera och betrakta förändringar. Efter ett tag insåg jag att många av förändringarna faktiskt inte är förändringar. De är i stället cykliska. Musik och mode är ett sånt fenomen. Som 80-talet. Vi som var ungdomar och barn då, har *ehrrrm* vissa minnen av ceriserosa ögonskugga och tuperat pudelpermanentat hår, axelvaddar och synthpop. Eller hårdrock.

Under 80-talet förändrades min musiksmak. Jag var popsynthare (nej, inte hard core synthare - popsynthare) och gillade band som Yazzoo, Eurythmics, Thompson Twins och Spandau Ballet. Och fullkomligt älskade Jean Michel Jarre. Synthpopen förändrades under senare delen av 80-talet och och början av 90-talet. Musiken blev mer utstuderad, teknisk och kommersialiserad. Tråkigare. Det var väl ungefär då som jag helt gick över till hårdrock. Metallicas svarta album gjorde sitt till, även om Def Leppard och Iron Maiden gjort förjobbet, så att säga.

Jo, jag lyssnade en del på hårdrock även mitt i värsta synthpop-perioden. Men det skulle jag knappast erkänt inför de hårdaste syntharna på skolan - hårdrock vs. synth var väl 80-talets musikduell à la Elvis vs. Tommy Steele. (Som sagt, allt upprepas.) Och jo, jag hade synthlugg ett tag. Syntetiskt vinröd.

Nej, jag "bekände" mig inte till någondera sidan. Jag var däremot rätt experimenterande i klädsel och sminkning, men vem var inte det, då, liksom.

Nu experimenterar jag inte lika mycket längre, kanske för att det jag ser på högstadie- och gymnasieungdomarna i dag, är rätt mycket upprepning av det jag själv hade på mig och såg på andra: nätstrumpor, nitbälten, svart/vitt i rutor, cerise. Jag saknar inte axelvaddarna, däremot byxor med hög midja och mycket benvidd upptill. De var mycket bekvämare. Nu läste jag nånstans att breda bälten är på ingång. Igen. Dags att rota i garderoben.

Jag saknar däremot en del av synthpopens och hårdrockens gender-bender och androgynitet. Kanske kommer även den pendeln att svänga, så vi får större frihetsgrader i modet att våga tänja gränser? För som det är nu och har varit ett tag, tycker jag det är lite väl mycket Kvinnliga Kvinnor och Manliga Män och inget däremellan. Enahanda. Jag vi ha mer valfrihet än så.

Länkar här till ett par exempel på 80-talets musikaliska gender-bender och androgynitet. Håll till godo.