Feministisk medvetenhet och stegen i feministtrappan är inte samma sak, för steg noll i trappan är samma som medvetenhetsstadium ett. Såg att det blev lite otydligt i förrförra inlägget.
Medvetenhetens tredje stadium inträffar när de feministiska glasögonen ("genusglasögonen" tycker en del om att säga) varit på ett tag. Feministen ser mer och mer av hur människor behandlas och bemöter varandra olika beroende på vad de har mellan benen. Eller vad som andra tror de har mellan benen, rättare sagt. De strukturer, de mönster av interaktion och maktspel som pågår mellan människor på många plan, blir synliga, tydliga, ja så tydliga att det är helt otroligt att andra inte ser dem. Den medvetna feministen börjar nu också se hur människor i hennes närhet spelar med i maktspelen, i könsrollsmönstren, de invanda strukturerna.
Synliggörande av de här strukturerna, maktspelen, mönstren, är viktigt för att göra andra medvetna om att de finns. Mycket, mycket viktigt. Många feminister har t.ex. lärt sig känna igen och reagera på härskarteknikerna - de makttekniker som Berit Ås en gång kartlade och synliggjorde. Trappsteg två i feministtrappan skulle kunna vara det här - att känna igen mönstren och strukturerna runtikring sig.
Men feministen på steg två i trappan befinner sig fortfarande i ett observerande stadium. Liksom utanför resten av världen. Feministen brinner fortfarande starkt för det här med könsorättvisor och engagerar sig på olika sätt både virtuellt och IRL. Kanske går med i någon förening, börjar klottra på HM-affischer eller agerar mot sexistisk reklam. Ibland går entusiasmen överstyr och steg två-feministen blir en riktig "pain in the ass" för omgivningen, inte minst den feministiska. Steg två-feministen vet nämligen alltid vilka fel andra gör, vilka ofeministiska handlingar som hans medmänniskor gör. Men feministen som går för långt, känns inte vid att han själv gör fel någonsin. (Ja, jag använder medvetet "han". För alldeles för ofta har jag stött på män som kallar sig feminister, som stannat här och liksom går helt åt pepparn. Vet inte om det har med oförmågan att förstå hur det är att inte vara priviligerad eller om det ligger i någon manlig könsroll på något vis. Med detta sagt, vill jag säga att det finns kvinnor som befinner sig i steg två också, såklart, men de flesta går vidare i trappan eller beter sig inte som pain-in-he-ass.)
Men - det räcker inte med att kalla sig feminist och ropa slagord i långa loppet. För om du inte ser hur du själv finns med i de här strukturerna, rollerna, maktspelen, mönstren, så kommer du aldrig nånsin kunna åstadkomma minsta lilla förändring, utöver att urlaka feminismen till just slagord. Och det är nu som feminismen börjar förändra dig.
I det fjärde medvetenhetsstadiet förstår personen att vi alla, sedan barnsben, är en liten kugge i strukturerna, mönstren, rollerna, maktspelen. Vi bidrar allihop till att upprätthålla dem.
Feministen som tar klivet till tredje trappsteget har nu vänt fokus inåt. Frågorna hopas. Vad gör jag själv av gammal vana? Vad gör jag för att "det blir minst tjafs", för att "det är lättast så", för att "det alltid har varit så", för att... "det ska vara så"? Vem har dikterat det? Gud? Darwin? Feministerna? Statsministern? Varför gör jag så här, varför rakar jag benen eller varför låter jag bli? Är det en viktig fråga? Spelar det någon roll i längden? Inte kan väl lilla jag...
Jo. Lilla du kan visst.
Och som du kan. VI kan. Ju fler vi blir som visar att det inte alls är nödvändigt att slaviskt rätta in sig i leden, som att ha rosa kläder på flickbebisar och blå på pojkbebisar eller att raka och plocka bort alla strån som inte är på huvudet, desto tydligare blir det hur sjukt mycket könsrollsdiktaturen frodas i dag.
Den mer och mer medvetna feministen kommer kanske stanna där, eller gå vidare till steg fyra i feministtrappan. Då personen börjar agera feministiskt, mer och mer, genom ifrågasättanden och genom att tänka på och motarbeta sina egna gamla-vanan-attityder. Ingen har sagt att feminism är något som går lätt som en plätt. Du kommer kunna dunka pannan blodig många gånger, hoppa av frustration, känna att du är på väg att ge upp.
För om det är så himla svårt att förändra sig själv som det faktiskt är, så hur svårt är det inte att förändra en hel värld?
Åtta veckor går snabbt
4 år sedan
2 kommentarer:
Jag skulle egentligen ha skrivit på den första delen i inlägget längre ner, men jag samlar ihop mina tankar för båda här.
Jag håller med om dessa steg och hur dom reflekteras på individen och på samhället runtomkring.
Personligen så vet jag inte vad jag är, eller var jag började, men jag började kalla mig feminist redan i tidig tonår, så för mig har feminism funnits (i mig)i en bra bit över 10 år.
Den är en del av mig så till den grad att jag alltid blir lite konfunderad när jag stöter på andra feminister som typ säger "jo men ibland så måste du väl tänka mindre feministiskt? eller sluta tänka med dessa genus glasögon?"
Nej, jag kan inte sluta var något som är en så djup del av mig och mitt liv, jag går ju inte fram till dessa och ber dom sluta använda olika kroppsdelar ungefär.
Sen tänkte jag på dom som kallar sig feminister, men som gärna inte vill känns vid att det kvinnliga och kvinnan underordnas i samhället och att detta måste ändras, utan vill gärna ha med egna -ismer och försöka förändra feminism, snarare än att förstå det som du skrev, det är en själv som förändras tillsammans.
Det är ju en livsåskådning, en insikt, en växer med med det, om en inte förstår detta eller inte vill förstå så kommer det att försvåra en eget arbete, i mitt tycke.
För om en vill kunna förändra världen så får en börja med sig själv precis som du är inne på, just detta håller jag med om fattas för vissa feminister, dom vill inte gärna kännas vid andras erfarenheter gällande strukturer i samhället utan har ofta ett nonchalant och ignorant sätt mot dessa erfarenheter.
Uppsi, blev lite väl långt, ursäkta, men hadde tankar om detta som jag ville få berätta :)
Jag håller med dig, nånstans går det liksom inte längre att "ta av" de tänkta glasögonen. För det skulle vara som att hugga ut ögonen.
Sluta aldrig se världen.
(Och det gör inget om det blir långt, jag gillar att du tänker högt i mitt kommentarsfält!)
Skicka en kommentar