Bitterfittan

Det här är en bokreflektion. Inte en recension, utan en reflektion. Boken "Bitterfittan" av Maria Sveland är inspirationskällan till det här inlägget.

Tydligen går det att ha en mängd åsikter om boken utan att ha läst den. Och att ha åsikter om begreppet bitterfitta. Så som jag tolkar det i boken, är det kvinnor som helt enkelt blivit bittra på grund av det förtryck de stött på och de könsrollsmönster de inte själva förmått ta sig ur, trots goda intentioner.

Vi riskerar alla att bli bitterfittor; att ge upp och följa med strömmen i stället trots att det kostar oss vår värdighet som människor. För visst är det lättare att som kvinna ta de där extra vård-av-barn-dagarna, gå ner på deltid, stanna hemma längre när barnen är små. Ingen klagar, det är "naturligt". Och det är lättare att som kvinna ta ansvar för att hemmet är helt och rent, att gardinerna byts till jul och påsk och sommar och höst och vinter och att det fejas och putsas inför besök av Svärmor. För Så Ska Det Vara.

Maria Sveland går steget längre i boken än att gnälla över den hemska omgiviningen och de hemska männen. Bokens jag analyserar och går igenom de händelser som gjorde att jaget riskerar bli en bitterfitta och som i viss mån redan blivit det. Processen är dock reversibel. Bitterfittegörandet handlar om att sjunka ner i gyttjan och passivt beklaga sitt öde i stället för att göra något åt det. Jaget i boken gör något åt det. Och det är där som jag hämtar kraft. Ingenting är omöjligt. Men det gäller att balansera mellan vanmakt och jävlaranamma och kanske inte ta alla strider själv, att sänka en del krav på sig själv och att helt enkelt lämna över en rejäl del på ens partner. (Fast glöm inte tala om det först!)

Boken rekommenderas varmt så här i höstmörkret.