Ibland saknar jag ett feministiskt sammanhang, alltså mer regelbundet feministiskt där jag inte behöver börja med att försvara feministers förvridna uttalanden Enligt Aftonpressen. (Wendelabilagan är faktiskt ännu värre än jag först misstänkte, urk.) Ett tag trodde jag att jag kunde få det över nätet. Men - det är svårt. Svårt att få ett sammanhang.
Jag har mött många som kallar sig feminister, på nätet, helhjärtade feminister med många kloka tankar och idéer. Tyvärr har jag stött på alltför många som kallar sig feminister och nöjer sig med det, på de ställen där de helhjärtade feministerna finns. Dom tar upp så mycket kraft och utrymme både mentalt och i bokstäver att jag bara inte orkar sålla bland all verbal smörja.
IRL har jag inte stött på lika många, men det vore vilsamt att hitta några likasinnade att gå och fika med då och då. Såna det går att prata med utan att behöva börja med att försvara varför feminism och porr inte är helt oproblematiskt; varför feminism inte fokuserar på mäns problem; varför feminism är nödvändigt.
Men jag tänker inte gå med i Fi. Jag vill vara politiskt obunden. Inte heller kommer jag orka jobba inom kvinnojourer - tar alldeles för illa vid mig. Jo, jag känner mig själv så pass bra. Något måste jag göra - blir snart galen av alla antifeminister på nätet och IRL. Fast... kanske har jag ändrat mig nästa vecka ändå.
Åtta veckor går snabbt
4 år sedan
3 kommentarer:
Har tänkt på detta, och att känna att så fort en diskuterar om förtryck och problem som drabbar kvinnor i många delar av samhället och sedan problematisera dessa delar, kunna tala om strukturerna som håller upp dom, så får en konstant kritik och ifrågasättande från icke och antifeminister, det är vanligt, men det som en känner är också väldigt tröttsamt är att en rätt så ofta får just kritik mot ens egen kritik mot dessa negativa aspekter, från just andra som kallar sig feminister.
En tänker att det ska finnas en viss underförstådd het, eller att en inte ska behöva dra hela makt ordningen i samhället hela tiden i diskussioner, att en inte ska behöva repetera att det finns ett utbrett förtryck, förakt och sexism mot kvinnor i samhällets delar, och att kvinnor är dom som generellt blir objektifierade och sexualiserade i samhället i allt från tidningar, tv, filmer, spel och mer, men tyvärr så får en göra det. Gång på gång.
Har inte med tråden att göra direkt, men jag tycker mig märka allt fler röster i samhället, även inom feminism som ägnar mer tid till att försvara könsrolls normer och norm följande generellt i samhället än att försvara och stöda brytande av normer.
Det är som att fler ägnar mer tid till att anpassa sig till dessa normer än att problematisera dom, är det rädsla? Att förlora den privilegierade position som kommer av könsroller? För att dessa inte kan kategorisera som förut?
Är detta del av backlashen undrar jag, det känns som det i alla fall, det är som att den feministiska medvetenheten som du har talat om förut börjar att minska, eller förändras eller vad det nu är, det är frustrerande i alla fall :/
Intressant att du skrev just det om könsrollsnormer... kolla inlägget ovan! :-)
Ja, jag tror det handlar om rädsla. När samhället svajar som det verkar göra nu (ekonomisk kris, typ), så vill folk hålla fast vid det som är invant och tryggt. Könsrollerna är väldigt invanda. Visst är det en del av backlashen. Å andra sidan blir det väl bara feministiska feminister kvar efter backlashen... ;-)
Skicka en kommentar