Ni har hört det förut. Mannen är norm, mansnorm, kvinnan är Det Andra Könet. Feminister slänger sig med det i tid och otid, tycks det.
Men ändå tål det att påpekas ännu en gång. För om vi glömmer bort vad som anses Normalt, vad som är normerande, vad som människor i vår del av världen, vårt samhälle, strävar efter; om vi glömmer, kommer vi inte komma någonsomhelst vart. Inte feministiskt, ingenstans.
Mannen är det Normala. Alltså Mannen. Den Riktige Mannen (TM), den måttstock alla jämförs med i vårt tudelade könsrollskonservativa samhälle.
Såna som ser ut som och agerar som Män ska i vårt samhälle, ligger närmare Idealmannen än andra. För dem räcker det med att inte klä sig i kjol och att inte fnittra kvinnligt annat än för att göra narr av andra. Det är oftast en sån man som sitter högst på den sociala stegen likaväl som i arbetslivet.
Kvinnor och kvinnligt hamnar längst bort från det Normala - för det Normala behöver något Onormalt att jämföras med för att vara just - normalt.
Det normala perspektivet, det "allmänmänskliga" perspektivet, är ett mansperspektiv. Vi har integrerat normaliteten så mycket att vi, när vi tänker "invandrare" tänker oss en man, när vi tänker "statsminister" tänker vi oss en man, när vi tänker "president" tänker vi oss också en man, ibland med brunt skinn, ibland inte. Såvida det inte står "kvinnlig" eller uttryckligen står att det är en kvinna. Sådant som är "kvinnligt" är inte "allmänmänskligt". Mens till exempel. Men värnplikten är "allmänn". Fastän den bara var till för män från början.
Ett feministiskt perspektiv pekar på att det inte är normalt att tänka "män" om det talas om "allmänmänskligt", utan talar om att kvinnor faktiskt också är människor. Därför blir det väldigt underligt att, som feminist, försöka "föra in mansperspektivet i feminismen". Vaddå, ska vi normalisera tankegångarna och hela tiden ta med "normalperspektivet" igen?
Snacka om att feminismen behövs. Även bland feminister.
Åtta veckor går snabbt
4 år sedan
5 kommentarer:
Håller med!
Just detta att förstå hur samhället ser ut och mannen som norm är uppenbarligen något som även en del feminister har det väldigt svårt att förstå, eller rättare sagt dom förnekar det.
Och ja det som ses som det manliga uppvärderas och glorifieras hela tiden medan det som ses som kvinnligt föraktas i samhället. Även detta med hur saker delas upp, det finns ju exempelvis filmer och böcker som bara riktas till tjejer, men det sägs aldrig det om saker som riktas till killar - för igen - mannen som norm. En kvinna förväntas ju också idag att fylla båda roller medan män bara förväntas fylla en.
Sen det där med yrken och sådant, ja det märker en när en talar med folk - antagandet att det är en man. Normen finns där hela tiden i mångas medvetanden.
Och det där med att föra in "normalperspektivet" - har tänkt och skrivit om det själv. Det blir ju som att försöka normalisera feminism till att bli som resten av samhället - men feminism är ju den enda som ifrågasätter hela grunden i samhället - hur ska det gå till om det görs om sådär?
Jo.
Det som kanske stör mig mest, är att det finns såna som kallar sig feminister som helt enkelt inte inser detta.
Hej feminister! Jag skrev om det och vill bara förtydliga mitt perspektiv även om jag respekterar anti-hållningen och det ni skriver. bra blogg för övrigt! ;)
jag tycker precis som ni att det här perspektivtänket, allt skrivet ovan, är sjukt viktigt.
som jag ser det tillför mitt perspektiv angående mansfrågor ( skriver mitt perspektiv eftersom jag verkligen inte håller med alla andra som gillar mansfrågor) en väldigt viktig princip om att det _inte_ får tullas på det viktiga du skriver ovan. det är a)
b) är att mansfrågorna snarare ska få en egen nisch, en separat nisch, whatever. att vi alltså kan ha en avdelning/ovan nämnda perspektiv, och sen en underavdelning där vi kommer in från andra hållet och bemöter mansfrågor.
enligt mitt tänk behöver inte de två krocka och det är den viktigaste poängen.
/Hälsn B
Menar att digniteten hos a) inte behöver tullas på.
Men problemet är att långtifrån alla som diskuterar, inser skillnaden på att diskutera mansfrågor separat och kvinnofrågor separat.
Problemet är att de flesta feminister reagerar med ryggmärgen och slår bakut när inte "normperspektivet" finns med.
Skicka en kommentar