"Men spänningen försvinner ju"

FumikoFem funderar på det här med "spänningen mellan könen" som titt som tätt hörs när icke- och antifeminister tror sig veta vad feminism går ut på. Alltså att det ska finnas någon slags "spänning mellan könen" som på något mystiskt sätt försvinner när vi alla blir "likadana".

Bortsett från att ingen feministisk inriktning syftar till att stöpa om alla människor i en och samma form, så haltar det där med "spänningen mellan könen" betänkligt. Samma slags personer som pratar om den där spänningen, anser också att det finns två kön som är deterministiskt olika. Så olika som yin och yang, natt och dag, svart och vitt, kvinnor från Venus och män från Mars. OK, vi köper det, men samtidigt uppstår ett problem.

Vi antar att män och kvinnor är totalt olika varandra, alltid och i alla lägen. Det innebär att kvinnor måste vara på ett visst sätt och män på ett helt annat, motsatt, sätt. Alla är likadana fast i två upplagor, män respektive kvinnor. Så... efter att ha dejtat och hånglat och knullat med en eller ett par stycken, finns inget nytt att upptäcka. Alla är ju likadana, de där som är olika mig. Jag kan inte tolka det på annat sätt att det helt enkelt inte finns något nytt att hämta. Har du varit med en har du liksom redan "been there, done that". Det finns inget kvar. Ingen... spänning. (Vilket naturligtvis ger en enorm marknad för kvasivetenskapliga böcker som "Kvinnor är från Venus och män är från Mars", "The Game" osv.)

Nä, befria människorna. Se möjligheterna att hitta "spänningen" mellan andra människor, unika, egna personer utan förutsägbara manér och inövade roller. Det finns fler än två att välja mellan - det finns miljarder.