En del personer verkar i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang tycka att feminister är de som ska ta allas strider om allting. Så är det inte. Feminister ska ta de strider de själva anser värda att strida för - inte vad andra säger åt dem att strida för. Otaliga krav på "ta upp även mäns/arbetares/invandrares/veganers/bögars/utomjordingars/bardvalars problem" har hörts, inte minst på feministiska forum och ibland bland såna som själva kallar sig feminister.
Varför då?
Varför ska all världens problem tas omhand inom feminismen, med feministiska förtecken?
Varför ska en kamp för kvinnors jämställdhet med män omfatta allt möjligt? "Intersektionalitet" säger då någon. Jo, visst, självklart är det bra att se till helheten, att se "andra perspektiv". Men det är inte "intersektionalitet" att ta striden för bardvalarnas framtid inom feminismen. Det är inte heller "intersektionalitet" att likställa manlig omskärelse med kvinnlig könsstympning. Intersektionalitet är, för mig i ett feministiskt perspektiv, att se att även i klassfrågor, även i invandrings"problematik", även i homosexuella kretsar - finns könsfrågorna där. Inte tvärtom.
Därför får dom som skriker högst ta sina egna strider. De enda strider jag tar för någon annan, är striderna för dem som inte har någon egen röst.
Åtta veckor går snabbt
4 år sedan
2 kommentarer:
Ja, har diskuterat detta förut, precis som jag skrev nyss i det tidigare inlägget om dom som gärna vill omdefiniera feminism - är också dom som tenderar att anse att feminism ska vara "en kamp för allt och alla".
Det verkar vara någon slags tendens att vilja just omdefiniera feminism till som allt annat i samhället, anpassa, delvis som har mannen som norm och det manliga tolkningsföreträdet som anses vara just det "normala".
Egentligen är det precis samma sak som att lägga ut dimridåer för att helt enkelt försöka dribbla bort fokus från de ibland lite obehagliga upptäckterna en kan göra om sin egen roll i könsmaktsstrukturerna.
Skicka en kommentar