Ibland kommer en känsla av att det är något som jag borde se men inte ser. Att något finns där och liksom bara flyr undan från min blick, min tanke. Eller snarare som att jag inte kan formulera det. Hela det här med könsmaktsstrukturer, patriarkat, könsroller - det finns något i det där som jag inte kan sätta ord på. Kanske kommer jag bättre att se det när jag läst klart den bok jag håller på med (och ska läsa ut den här gången): Anti-patriarkalt manifest. Mycket spännande tankegångar, väldigt fängslande att tankar som jag aldrig tänkt fullt ut, faktiskt tänks fullt ut på det där sättet som tankar gör i synergism - när en annans tanke föder nya tankar.
Usch vad jag saknar sådana tankeutbyten. Både IRL och på nätet. Tyvärr är nog inte Internet rätt forum för stora tankar. De mosas snabbt ner av "patriarkismens" kvarnar (inte minst "newsmill" och andra s.k. fria ordets ställen), mosas ner för att tillintetgöras och inte hota "patriarkismen". Det görs inte medvetet, utan omedvetet, av människor som fått sig en egen position och har kunnat skaffa sig lite, lite inflytande tack vare de strukturer som är så internaliserade, så inbyggda, i oss att vi inte ser dem även om någon pekar på dem och ritar ut dem på en karta.
Nej, jag är inte uppgiven. Det är mer så att jag är frustrerad, på gränsen till förbannad. Och det är en känd kraft för förändring. Ett "nej nu jäääävlar".
Åtta veckor går snabbt
4 år sedan
3 kommentarer:
Bra inlägg :)
Jag håller med, internet är svårt eller omöjligt ibland för just positiva diskussioner när en delar erfarenheter och tankar, när en kan tala utan att det blir tjafs och bråk eller utan att det ska ett sönderplockande av varje mening som skrivs.
Och jag håller med om detta med det internaliserade, könsmaktsordningen som är där i debatter, de märks i mönster och hur könat så mycket är. Patriarkala värderingar som trycker på.
Gudarna ska veta att jag saknar vettiga kanaler för att diskutera såna här frågor. Jag känner att jag mer och mer bara ... tappar allt. Jag diskuterar nästan aldrig feminism längre, jag försöker bara att leva den. I mitt jobb är det bitvis jobb nog.
Vad sägs om att få till en fika nån gång förresten? Det var galet länge sen, och jag saknar dig!
Alltså internet är så dubbelt. Det vi håller på med här, på våra bloggar, är (tycker jag) något positivt. Vi visar att det inte alls bara är modebloggare och superextremmilitantsfrihetlighögern som bloggar. Vi är en delmängd av bloggosfären.
Tack vare den där sajten jag med sorg ser förfalla (feminetik), har jag fått kontakt med många underbara människor och fått kraft och stöd i min feministiska identitet. Styrka, det är vad ni ger.
Ja, fika behöver vi få till nån gång. Jag saknar så otroligt många - dig hansi och Nettan, och elinlite och... ja er allihop.
Skicka en kommentar