Det är jävligt synd om män. Men det är fanimej inte feministernas "fel". Med tanke på hur frenetiskt feminism och minsta lilla strukturanalys motarbetas både i "gammelmedia" och på internet, vore det konstigt om "feminismen" på något underligt sätt skulle sett till att det är synd om män.
Nej, det är som vanligt det gamla kardinalfelet att skylla på någon annan, dvs. budbäraren, när hon (för det är oftast en hon, dessutom feminist) pekar på vissa strukturer eller "könsorättvisor" (vilket inte är desamma som det-är-mest-synd-om-män/kvinnor-för-kvinnor/män-är-så-dumma"-tävling).
Det är jättesynd om män, särskilt alla de män som aldrig någonsin skulle få för sig att kalla någon "hora", som aldrig någonsin skulle få för sig att knulla någon mot hennes vilja, som aldrig någonsin skulle kröka ett enda hår på en kvinna (inte på en man heller för den delen). Samma män som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att de - just de - ingår i en större struktur, i ett kollektiv de inte har valt själva. De skulle aldrig någonsin kunna tänka sig att de, enbart på grund av att de fötts utan livmoder och uppfostrats som om de saknat livmoder (dvs. som män), att de INDIVIDERNA (som förvisso ingår i det icke-valda kollektivet "män") på något sätt skulle ha fördelar bara därför. För de, INDIVIDERNA, kan inte se att de ingår i just ett icke-valt kollektiv. De, INDIVIDERNA, vill inte och kan inte se sig och sin roll i hela maktstrukturen annat än utifrån sin egen lilla navel. Sitt eget navelskådarperspektiv.
Oproportionerligt många män har makt, oavsett var i världen vi tittar. Oproportionerligt många män har mest pengar/får/getter/makar/andra ägodelar, oavsett var i världen vi tittar. Men för just INDIVIDEN man som får höra detta, går det liksom inte in att han är en del av det här systemet, att några (dvs. oproportionerligt många män) har det andra inte har. För det är ju jätteorättvist mot just INDIVIDEN att skuldbelägga honom för detta. Det är ju inte han som har den här makten/rikedomen.
Nej just det. Men lyssna nu. Lyssna noga.
Det är ingen som skuldbelägger enskilda "random" män för genussystemet, för könsmaktsordningen, för maktstrukturerna. Vissa män och vissa kvinnor utnyttjar däremot systemet, strukturen, för sin egen vinning, vilket de kan kritiseras för (men det görs sällan på annat sätt än att enskilda INDIVIDER "kvinnor" hängs ut som varnande exempel t.ex. med bimbostämpel).
I alla fall gör inte "feminismen" det. (Nej, feminism handlar inte om att hata män eller att sätta offerkofta på kvinnor. Det handlar om frigörelse från systemet, strukturerna, för att individer ska få vara individer på riktigt.)
Men det är jävligt synd om männen, de där männen som faktiskt inte förstår att även de är delar i det här.
De, liksom du och jag och alla andra, hjälper till att upprätthålla strukturerna, systemet. Skillnaden är att de få män och kvinnor som faktiskt insett detta, är de som får skulden för att INDIVIDER "män" inte har alla fördelar som alla män med makt har. Och några av oss tycker synd om de män (och kvinnor) som inte sett detta och som vägrar se det.
[Och du anonyma man/kvinna/ickefeminist som nu genast tänker skriva att jag hatar män och inte ser till individer osv. - läs inlägget igen.]
När vi försökte bli medlemmar i ICA
5 år sedan
2 kommentarer:
Det påminner mig om varför jag inte tar det antifeminister säger på allvar, överhuvudtaget. Dom har redan bestämt sig för att vad en tycker och "argumenterar" utefter det.
Oavsett vad som en feminist säger så finns det uppenbart bara ett intresse från dom och det är att skuldbelägga kvinnor och feminister för allt möjligt. Att deras så kallade argument är motsägelsefulla verkar inte bekomma någon av dom.
*trött*
Jomen visst är det sorgligt och tröttsamt. Men på något vis gör den här insikten att jag helt enkelt kan filtrera bort det dom står och gapar om, antisarna och andra som inte vill/vågar se. Det ger kraft att fortsätta försöka förändra en lite bit av världen; mitt lilla hörn.
Skuldbeläggelsen är egentligen ett sätt att alienera frågorna från sig själv.
Jag har tidigare sagt att feminism gör ont. Särskilt när insikterna träffar ens ömma punkter. Och det är där skuldbeläggelsen tittar fram - "det gör ont i mig alltså är det någons fel".
Skicka en kommentar