Bloggandets egotripp

Snart har ett år gått sedan jag skapade den här bloggen - webloggen - internetdagboken.

Har det hänt något?

Ja, massor. Nej, egentligen inte.

Jag har gått och tänkt på bloggar och bloggande. Fortfarande undrar jag varför folk bloggar. Varför jag bloggar. En del har betalt för sina bloggar. Svenska dagbladet var tidigt ute. Expressens och Aftonblades krönikörer har hakat på. DN verkar sakna bloggare - åtminstone går de inte att hitta på webben på ett enkelt sätt.

De som har betalt, det är proffstyckarna det. Vi andra som bloggar gör det förmodligen av tusen skäl. Alla gör det för att vi tycker att vi har något att säga, förmodar jag. Att vi tycker att våra åsikter och tankar också räknas. Kanske kan någon där ute råka läsa vad just jag skriver, tänker, tycker. Kanske denna någon tycker exakt som jag, men har trott att den var ensam. Kanske är det bara jag som tycker som jag. Kanske kan jag ge ett annat perspektiv till någon. Kanske inte.

För mig är det här en egotripp. Eller en ventil. Här kan jag skriva allt från rent nonsens till världspolitik, om jag så önskar.

När jag var barn, skrev jag dagbok. Inte varje dag, inte ens varje vecka. Men det var viktigt för mig att få sätta ord på saker som hände runt omkring mig och inuti mig. Att bli vuxen är en process som sätter spår i både kropp och själ.

Det här är inte någon dagbok. SÅ privat är jag inte i cyberrymden, där vem som helst kan läsa, men ingen kan höra dig skrika.