Feminism är inte samma sak som jämlikhet. Det är inte heller samma sak som jämställdhet.
- Va?! DetärdetjuVISSTdetJU!!!Nej. Feminism är strävan efter att jämställa kvinnor med män, alltså medel, väg, metod; att nå dit.
För att förstå det här, krävs att ens ögon faktiskt ser det som vi tar för självklart och "normalt" - att kvinnor är de som tar ut 80% av föräldradagarna och därmed anses som ett osäkert kort på arbetsmarknaden (därmed får de mindre lön oavsett de tänker ta ut 10, 20, 50, 75 eller 100% eller om de ens tänkt skaffa barn); att kvinnor är de som dominerar i låglöneyrken; att kvinnor ses som Något Annat och antingen sätts på piedestal eller ner i skiten; att kvinnor inte ses som --- människor dvs. heterosexuella män. Att kvinnor inte ses som lika mycket värda. Att se könsmaktsordningen. (Det blir lättare att se den, se strukturerna, genom att byta kön på några standardsituationer, t.ex. att tänka "kvinna" vid orden "statsminister", "påve", "regent", "VD" och "man" vid orden "sjukvårdsbiträde", "dagbarnvårdare", "hemtjänstassistent" osv.)
Feminism är att se att kvinnor även i vårt samhälle underordnas män och att vilja ändra på det.
Detta innebär varken manshat eller matriarkat. Men med den dualistiska synen på kön som väldigt många antifeminister och icke-feminister har, blir det ju så. "Den som inte är med är emot", liksom. Den som inte stryker patriarkatet medhårs måste således hata män. Snacka om logisk kullerbytta.
Förändringar sker, vi kan se att det har blivit lite bättre än föregående generation. Men hur är det nu då? Står det stilla? Jag tror vi måste kämpa hårt som attan för att inte förlora de framsteg som gjorts och för att ta ytterligare steg i rätt riktning, alltså till en värld där kvinnor och män anses lika mycket värda och där könet inte spelar någon roll för ens förutsättningar.
4 kommentarer:
Ja precis, och detta med att feminism inte är samma sak som jämlikhet och jämställdhet är något som verkar provocera många. Jag tänker att det som provocerar är det gamla vanliga, många, framförallt män i min erfarenhet, provoceras uppenbarligen av att feminism är strävan efter att jämställa kvinnor med män. Kvinnokamp, ett perspektiv som fokuserar på det som drabbar kvinnor, och handlar om kvinnors erfarenheter.
Och att jag tror det har att göra med mannen som norm, det som inte har mannen som norm, som du skriver om "Den som inte är med är emot", det anses vara "onormalt" - detta verkar provocera många.
Det största problemet är nog att alltför många manligt socialiserade personer ser det som ett personligt angrepp på dem och alla andra (heterosexuella) män, så fort män inte nämns i positiva termer.
Ganska o-insiktsfullt och o-moget och o-civiliserat beteende. Men rätt "normalt"...
Eller förresten, så fort inte män nämns över huvud taget, så fort fokus ligger någon annan stans än på män och mäns världsbild.
Det är segrarna som skriver historien.
Ja, som exempelvis när saker som det förväntas (köns stereotypisk förväntan på kön) att flera kvinnor intresserar sig för så ses det ju som: "något som endast kvinnor gör", medan det omvända så är det snarare att "alla" gör det.
Som det det vanliga när en som kvinna säger något så anses en tala för andra kvinnor, när mannen säger något så anses han tala för alla.
Skicka en kommentar